Oscar
Det var äntligen lördag. Om typ en timme skulle jag möta Ogge och vi skulle spela Fifa. Jag drog ur laddaren ur väggen och ur min telefon. Jag hade ett nytt sms. Från Emma.
"Oscar, jag vill inte leva längre."
Nej. Nej,nej,nej. Oron växte i magen. Jag sprang ut i hallen och drog på mig mina skor. När jag kommit utanför ytterdörren, bet höstkylan tag i mina armar och ansikte. Jag sprang allt vad jag hade, gata till gata, upp för backar, vid stranden, skogen och den lilla sjön. Hon fanns ingenstans. Påväg hem tog jag en genväg. Genvägen över bron. Jag ser att det är någon på broräcket och går genast fram till personen, som precis tagit ett litet steg närmare räckets kant. Utan att ens tänka, lyfter jag ner personen och ser då att det är Emma.
"Varför, Oscar, varför?" Snyftade hon och jag la armarna om henne. "Varför är livet så jävla surt?"
Felix
Kvällen hade börjat närma sig. Jag hade bestämt mig för att gå hem till Enestad's och kolla så allt var ok, eftersom att ingen hade hört av sig och man blir ju orolig liksom. Innan jag svängde in på uppfarten tittade jag upp mot Oscar's och Emma's fönster. Det såg ganska tomt ut. Hela huset var släckt och ingen var hemma. Jag gick och knackade på.
Efter drygt en minut öppnasytterdörren och jag möts av Oscar.
"Hej Felix." sa han och gjorde en gest med handen, som sa att jag skulle komma in.
"Hej. Hur är det?" Frågade jag medans jag tog av mig skorna.
"Rätt bra, men det kan va bättre."
Vi gick in i vardagsrummet och satte oss i soffan.
"Dudå, Felix. Hur är det?"
Innan jag ens hade öppnat munnen för att svara, kommer Emma och hon går in i köket och hämtar ett litet paket med glass. Hon sa inget till mig. Hon tittade inte ens på mig.
____________
Förlåt för sjukt dålig uppdatering!! Jag ska börja skriva mer och mer och längre kapitel! Glöm inte att votea, bli gla' då💕 BILDEN SKA BESKRIVA EMMAS KLÄDSTIL I SLUTET AV KAPITLET🍕
