Oscar
I två veckors tid hade vi hälsat på pappa på sjukhuset.
Frågorna i skolan var nog det värsta. Det gör ont.
"Hur mår han?" "Är han ok?" "Kommer han vakna?"
Inte vet väl jag hur det är men honom. Jag kan ju inte liksom prata med honom.
~
Ogge och jag möttes utanför den stora skolbyggnaden och gick in till våra skåp. Emma och Felix kom gåendes bakom oss. I ögonvrån såg jag att Emma greps av en panikattack. Hon darrade som ett asplöv, hon kippade efter andan och hon svettades. Genast vände jag mig emot henne och gick ut, så hon fick luft.
"Jag klarar inte av det." Jag lugnade henne och vi gick sen tillbaka in i skolan. Felix kom genast fram till oss och kollade om allt var ok. Allt var ok.
Emma
Dagen var fylld med oväntade överraskningar. Paniken tog över mig och jag tror jag hade ringt mamma fem gånger på tre timmar.
I två veckor hade pappa varit på sjukhuset och bara sovit. Sovit och varit okontaktbar. Koma.
Oscar och jag kom hem vid fyra. Mamma var inte hemma. Handlar väl säkert.
Jag gick upp för trappen och in på mitt rum. Ryggsäcken slängdes ner på sängen och jag gick in i badrummet. Dörren låstes och jag vände mig mot badrumsskåpet. Handen drog jag igenom håret innan jag öppnade badrumsskåpets lilla dörr och tog fram en liten svart låda, som man kan ha halsband i. Men i mitt fall var halsbandet utbytt mot ett rakblad, som jag lyckats pillat ur en rakhyvel. Jag tog ett stadigt grepp om rakbladet och satte det mot min vänstra underarm.
"Allt är mitt fel."
"Jag förtjärnar ingenting."
"Jag borde inte leva."
Ekade i huvudet medans blodet sipprade fram från de små såren. Jag lät blodet droppa ner på golvet och struntade i att sätta på några plåster. Jag låste upp badrumsdörren och drog ner ärmen på den vita stickade tröjan jag hade på mig. Jag gick in till Oscar. Han tittade förvånat på mig och blicken gled ner till min arm.
