Kompisgänget(5sos)

Kapitel 26

Haha, ne du. Berättelsen är inte slut än. Dom måste ju ha sitt band och Michael kan ju inte bara dö. Aja, läs nu så får du veta vad som händer. Btw någon därute kanske ville se hur personen som skriver ser ut så här är en bild också. Hoppas inte att era skärmar spricker när ni ser mitt fula ansikte.
•••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Vi satt utanför Michaels rum i ungefär 30 minuter. Vi väntade på dom dåliga nyheterna. Till slut kom sjuksköterskorna ut. Dom gick fram till oss.

"Det har skett ett mirakel. Michael Clifford lever men han är svag. Han är dock på bättringsvägen och han återhämtar sig otroligt fort. Vi antar att han har någon att träffa. Men just nu behöver han vila. Så jag föreslår att ni går hem ett tag och sover och vilar er och så kan komma tillbaka imorgon eftermiddag" sa sjuksköterskan.

Vi ställde oss upp oss kramade om varandra. Vi kramade varandra ett tag sen bestämde vi oss för att åka hem.

"Bailey, vill du att jag sover hos dig inatt?" frågade jag Baliey.

"Visst, vi kan kolla på film och äta glass" sa Bailey.

Vi fick skjuts av Ashton i hans bil. När vi kom hem till Bailey tackade vi Ashton för skjutsen och gick in.
Vi var jättetrötta när vi kom hem till Bailey. Bailey tog fram glass och vi satte oss i soffan och kollade på film. Vi åt upp hela glasspaketet och när vi hade gjort det kände vi oss så trötta att vi båda somnade i soffan.

Vi bara sov och sov tills Bailey vaknade och väckte mig.

"Eliza, jag tror att vi borde gå upp" sa Bailey.

"Hur mycket är klockan?" frågade jag.

"12" sa Bailey.

"Ja det är bäst att vi går upp då" sa jag och satte mig upp och sträckte på mig.

Jag kände mig fortfarande trött men jag lyckades att ställa mig upp. Jag hade inte hunnit ta ut mina väskor ur min bil när jag var hos Alex så jag tog in dom och valde en outfit.

Bailey hade gjort lunch eftersom det var försent för frukost. När vi hade ätit upp så sminkade vi oss och sen ringde vi Ashton och bad honom att hämta oss.

Han kom och hämtade oss och sen åkte vi vidare till sjukhuset. Klockan var nu 2 på eftermiddagen. Calum och Luke var redan där när vi kom till sjukhuset. Dom satt utanför Michaels rum och vi alla gick in samtidigt. Vi tog varsin stol och satte sig runt Michaels säng.

Han bara låg där. Helt orörlig. Han var fortfarande vacker. Det spelade ingen roll om han hade ett ansikte utan sår eller med, han var hela tiden vacker. Jag älskade honom så mycket och jag kommer aldrig lämna honom igen.