Kompisgänget(5sos)

Kapitel 32

••••••••••••••••••••••••••••••
2 år senare
••••••••••••••••••••••••••••••
-------------------------------------
Elizas Perspektiv
-------------------------------------
Jag satt i soffan och kollade på tv. Michael var i studion och spelade in 5SOS nya album. Jag kollade på den nya säsongen av Game Of Thrones samtidigt som jag åt chips ur en chipspåse.Plötsligt hörde jag hur dörren till min och Michaels lägenhet öppnades och stängdes.
"Hallå?" ropade jag frågande.
"Hej, Eliza" hörde jag en röst säga bakom mig. Jag kände igen rösten. Jag vände mig om i soffan och kollade vem det var. Det var Calum. Han hade svarta jeans och en band tröja.

"Hej" sa jag.
"Michael ville att jag skulle ta med dig till ett ställe. Men saken är den att du inte får se vart vi ska" sa Calum.
"Varför? Är det något hemligt? Ska jag till en hemlig plats?" frågade jag med en uppspelt röst samtidigt som jag ställde mig upp och tog på mig min tröja som jag hade tagit av mig tidigare. Och ja, jag hade en tröja under. Inte sitter jag där i bara bh. Men gör så du, det är inget fel med det.

"Ja, vi kan säga att vi ska till en hemlig plats" sa Calum och tog fram en ögonbindel.

"Åh, så spännande" sa jag samtidigt som Calum knöt ögonbindel över mina ögon. Han tog sedan tag i mina armar och började led mig ut ur lägenheten. Jag gav honom nyckeln så han fick låsa eftersom jag inte kunde.

Vi tog hissen ner och Calum satte mig i en bil. Jag visste inte vilken bil det var eller någonting. Jag visste bara att jag satt i en bil.

"Hej, Eliza" hörde jag en ny röst säga. Denna gången var det Ashton som pratade.

"Hej, Ashton. Är det du som ska ta mig till det hemliga stället?" undrade jag.

"Ja, det är det. Men först, det är inget du vill hämta innan vi åker? Ingen jacka eller något annat?" frågade han.

"Nej, jag tror att jag klarar mig" sa jag.

"Okej, då åker vi" sa Ashton och började köra iväg.

"Du får verkligen inte säga vart vi är påväg va?" frågade jag för att försöka få ur honom något svar på vad det var killarna hade planerat nu.

"Nej, det är topphemligt. Om jag säger så förstör jag allt" sa han och fortsatte köra.

Vi satt tysta i 10 minuter och sen kände jag hur bilen började sakta ner. Min första tanke var att vi var framme. Men jag kunde inte vara säker. Inte förens någon sa att vi var det.

"Då var vi här" sa Ashton. "Luke kommer ta dig den sista biten. Och Eliza, lycka till"

"Tack Ashton" sa jag. Dörren till bilen öppnades och Luke hjälpte mig ut. Jag hörde hur bildörren stängdes och hur bilen åkte iväg igen.

"Ja, som Ashton kanske sa så ska jag ta dig den sista biten" sa Luke och började leda mig till den mystiska platsen.

"Jo, han nämnde det. Men varför kan ni inte säga vart jag ska? Ashton sa att om han avslöjade så skulle han förstöra allt. Förstöra vad?" frågade jag exalterat.

"Jag kan bara säga som Ashton. Tyvärr Eliza men om jag säger så förstör jag allt" sa Luke och vi fortsatte gå.

"Är det långt kvar? Jag börjar bli trött i benen" sa jag samtidigt som jag försökte ta mig fram med mina ben som kändes som spaghetti.

"Ja, vi är framme nu. Jag kommer lämna dig nu, Eliza, men Michael kommer vara här inom 3 minuter. Så bara vänta på han och försök inte att gå någonstans" sa Luke.

"Jag lovar" sa jag och jag hörde hur Luke började gå bort ifrån mig. Stegen blev svagare och svagare tills att dem försvann helt. Jag stod kvar på fläcken tills jag hörde fotsteg närma sig. Någon tog av mig ögon bindeln och när mina ögon hade vant sig vid ljuset såg jag att världens vackraste människa stod framför mig. Michael Clifford.

"Hej" sa han och kramade om mig.

"Hej" sa jag tillbaka samtidigt som jag svarade på hans kram och kysste honom på kinden.

"Kom, jag måste visa dig en sak" sa Michael och tog tag i min hand.

Stället där Luke hade lämnat mig var i skogsbrynet till en skog som jag inte kände igen. Jag hade aldrig varit där innan men det var väldigt fint och jag älskade utsikten och eftersom skogen låg på ett berg så kunde man se ganska långt utan att någonting kom i vägen. Michael drog in mig i skogen. Men när vi gick igenom så visade det sig att skogen inte alls var så stor. Den var mindre än vad jag hade förväntat mig men sen insåg jag att det inte var skogen som var anledningen till att jag var där. Då slog frågan "varför är jag här?" mig.

"Du kanske undrar varför du är här" sa Michael då som om han hade läst mina tankar.

"Ja, eftersom jag aldrig har varit här innan och eftersom du inte kunde ta mig hit själv så undrar jag" sa jag.

"Kom och sätt dig ner" sa Michael samtidigt som han gick mot en filt med en massa mat på. Som en picknick. Jag gick till filten och satte mig ner. Michael tog mina händer och kollade mig djupt in i ögonen.

"Eliza, jag har känt dig i ungefär fyra år och under den tiden har jag insett vilken härlig och fantastisk människa du är. Du är den vackraste personen jag känner och jag skulle aldrig släppa dig, oavsett vad. Du har gjort mitt liv så mycket bättre och jag är så mycket lyckligare nu när jag är med dig." Michael ställde sig upp och tog med mig upp. " Så eftersom jag älskar dig så himla mycket undrar jag, Michael Clifford, om du, Eliza Madison, skulle vilja gifta dig med mig?" han sa det samtidigt som han ställde sig på ett knä med en mörkblå låda i händerna. Han öppnade lådan och i den låg det en blänkande diamant ring.

Jag var mållös. Jag visste inte om det berodde på att diamantringen var så himla stor att jag insåg att min hand skulle blev tung av den eller om det var frågan som Michael precis hade frågat. Jag tror nog på det senare alternativet. Men jag var fortfarande mållös. Michael började kolla på mig oroligt och jag märkte det. Jag var tvungen att säga något, innan han hann ångrade sig.

Jag började gråta samtidigt som jag satte händerna framför munnen och nickade.

"Ja, det är klart jag vill gifta mig med dig" sa jag när jag hade tagit bort händerna. Michael ställde sig upp, satte på ringen på mitt finger och kramade mig. Sedan kysste han mig och vi fortsatte kramas. Efter ett tag så satte vi oss ner på filten och började äta av maten som låg på filten.

"Jag är så himla lycklig just nu" sa jag och kolla på Michael.

"Jag med" sa han och kollade tillbaka. Sedan lutade vi oss mot varandra men precis innan vi kysstes så tog jag lite grädde och tryckte upp det i hans ansikte.

"Åh, det där kommer du ångra" sa han. Under tiden hade jag ställt mig upp. Han ställde sig också upp och började springa efter mig. Jag sprang till platsen där Luke hade lämnat mig och Michael kom i kapp. Han kramade mig bakifrån och började kittla mig. Jag skrattade hysteriskt och i det ögonblicket var jag den lyckligaste människan någonsin.
••••••••••••••••••••••••••••••
Hej, hoppas ni gillar det här kapitlet. Jag hade väldigt kul när jag skrev det och det känns bra att gå vidare så berättelsen går framåt. Om det är något som du vill ska vara med så är det bara att kommentera så ska jag försöka få med det. Hoppas ni gillar det. och förresten, gott nytt år. Vi får hoppas på ett mycket fint år. puss och kramisar// Unicorngirl99💕