Kompisgänget(5sos)

Kapitel 30

Jag vaknade igen. Jag satt fortfarande fast i stolen. Jag kände en smärta i min kind. Jag visste varför. Dörren till rummet öppnades och jag såg en man gå in i rummet.

"Du ska följa med här" sa han. Han tog bort repen men höll fast mina handleder så jag inte kunde smita. Han ledde mig ut ur rummet. Utanför fanns det en mörk korridor men några lampor i taket. Väggarna var mörkgråa och det fanns inga fönster. Det fanns dock dörrar längs hela korridoren. Jag hörde folk som skrek ifrån rummen. Det var bara kvinnor.

Mannen öppnade en dörr och putade in mig. Han släppte mina händer och stängde dörren. Jag hörde hur dörren klickade och förstod att han hade låst den.

Jag kollade runt i rummet. Plötsligt såg jag en liten flicka sitta i ena hörnet. Hon var smal och hade brunt smutsigt hår. Hon såg ut att vara ungefär 6 år. Hennes kläder var trasiga och smutsiga.

"Snälla, döda mig inte" sa hon med en pipig och svag röst.

"Jag tänker inte döda dig" sa jag och gick närmare flickan. När jag hade kommit fram till henne satte jag mig på huk och tittade närmare på henne. Hon hade blåmärken över hela armarna och bena. Hon hade en blåtira på det vänstra ögat och ett rivsår på högra kinden.

"Men om du inte tänker döda mig, vad gör du då här?" frågade hon.

"Det är en lång historia men jag antar att vi har tid. Jag var hemma hos min pojkvän och sov där. Helt plötsligt vaknade jag av att jag hörde ljud ifrån köket, så jag gick och kollade. Men när jag kom till köket så var ingen där. Men så kände jag att någon tryckte en trasa mot mitt ansikte och jag svimmade. När jag vaknade igen så satt jag i rummet längst bort i korridoren och sen tog dom mig hit" berättade jag.

"Förhörsrummet" sa flickan lite tyst.

"Va?" frågade jag eftersom jag inte hade hört.

"Rummet längst bort kallas för förhörsrummet" sa hon.
"Det är där dom förhör nya fångar"
.

.

.

.

.

-Michael-

.

*5 timmar senare*
.

.

.

.

"Då var alla förhör klara. Michael, du kan inte åka hem för dom håller fortfarande på och kollar igenom lägenheten" sa Simon.

"Du kan sova hos mig och Ashton" sa Bailey.

"Tack Bailey" sa jag. 

Vi alla åkte hem till Bailey och Ashton och väntade på svar eftersom vi inte kunde göra något annat.

'Tänk om jag aldrig får se henne igen? Tänk om jag har förlorat henne för alltid? Tänk om hon är död? Tänk om dom säljer henne som sexslav eller något ännu hemskare?'. Det var dom ända tankarna jag hade i huvudet just nu. Jag kunde inte tänka något annat.

Jag kanske hade förlorat henne för alltid. Mitt liv skulle bli förstört. Jag skulle bryta ihop och dö. Jag skulle inte kunna överleva utan henne.

Jag gick till Ashton och Bailey gästrum och satte mig på sängen och grät. Jag kunde inte hålla in tårarna längre men jag ville inte att mina bandmedlemmar skulle se vilken mes jag var. Jag satt där och grät samtidigt som jag hade händerna tryckta mot ansiktet.

Jag hörde att någon kom in i rummet men jag orkade inte bry mig om att kolla vem det var. Jag kände att någon satte sig på sängkanten och strök sin hand över min rygg. Jag kände att det inte var Baileys hand. Den var för stor för det. Jag kollade upp för jag var för nyfiken för att inte veta vem det var.

"Hej, hur är det?" frågade Ashton mig.

"Inte bra. Tänk om jag har förlorat henne för alltid, Ash?" sa jag förtvivlat.

"Det har du inte. Jag lovar. Polisen kommer hitta henne och allt kommer bli bra igen" sa Ashton lugnande.

"Jag vet inte om det kommer bli bra igen Ash" sa jag.

"Jo det kommer det. Du måste bara tro och hoppas" sa Ashton.

"Lovar du att det blir bra igen?" frågade jag.

"Jag lovar" sa han. "Jag måste gå för jag lovade Bailey att jag skulle hjälpa henne med maten men om det är något så är det bara att säga till okej?" sa han.

"Okej" sa jag.

Jag la mig ner på sängen och somnade nästa direkt.

"Michael! Michael! Michael!" hörde jag någon säga.

"Vad?" frågade jag. Jag var nyvaken och väldigt trött. Jag orkade knappt hålla ögonen öppna.

"Dom vet vilka kidnapparna är" sa Bailey.

"Vem?" frågade jag.

"Polisen. Polisen vet vilka kidnapparna är så dom kan spåra dom" sa Bailey.

"Är du seriös?" frågade jag.

"Ja, polisen håller på att spåra dom. Senast jag hörde något hade dom spårat dom till en övergiven fabrik" sa Bailey.

••••••••••••••••••••••••••••••
Guess who's back?! Woo!! Hopas ni inte har saknat mig allt för mycket. Jag är dålig på att uppdatera och rn så suger den här berättelsen men jag försöker göra den så bra som möjligt. Btw jag håller på med en fantasy berättelse men jag vet inte om jag ska lägga upp den här, kommentera om ni vill det. Hoppas ni alla har haft det bra utan mig. Kommentera och gilla gärna! Ilysm💕/ Unicorngirl99