Kapitel 22 Vi blir attackerade
”Vad menar du med att Keiron inte kan träffas nu?”
”Han är på möte, herr Yumi.”
”Jag heter YUSAKO, för fjärde gången!”
”Jaja, vad du vill Yuya. Keiron är på möte i det stora huset och kan inte träffas förrän det är avslutat.”
Jag suckade tyst för mig själv där jag stod utanför och lyssnade på samtalet Yusako och Ayu hade med mr D samtidigt som mina lungor försökte samla in frisk luft. Den där taxifärden hade tagit musten ur mig...seriöst...dem där kärringarna borde verkligen fundera på att skaffa ett riktigt körkort och inte ett som är photoshoppat av Hades. Har dem förresten internet i underjorden? Måste inte mottagningen vara ganska dålig där nere?
Yusako och Ayu kom ut från rummet och ett frustrerat suck hördes. Yusako drog sina fingrar genom håret.
”Gick det bra eller?” frågade jag och försökte se piggare ut än vad jag kände mig.
”Keiron är på möte, vilket vi betyder att v måste vänta i en halv evighet” svarade han.
”Mr D kan fortfarande inte få Yusakos namn rätt” sa Ayu och ryckte på axlarna.
”Han kan inte få någons namn rätt förutom hans egna barn.”
”...” Min mage kände sig fortfarande upprörd efter taxifärden.
”Cornelia, mår du bra?” frågade Yusako.
”...mått bättre...betydligt.”
”Jag tror lunchen börjar nu” sa Ayu och nickade mot paviljongen. ”Du kanske mår bättre om du får mat.”
Jag suckade men orkade inte protestera. Jag väntade i princip på att min religiösa uppväckelse skulle komma närsomhelst. Vem skulle inte bli religiös efter att ha åkt i den där taxin?
Iallafall, vi begav oss av mot paviljongen och en liten känsla av besvikelse gick igenom mig när jag insåg att jag inte kunde sitta tillsammans med Yusako och Ayu. Det var först nu jag egentligen kände att bordet-regeln var ganska dum. Visst, det var nog roligt att känna sina syskon men efter en stund drev dem en till vansinne.
Jag satte mig ned vid Hefaistos bord och vinkade till Yusako och Ayu som satt vid Hermes bord och vaktade sina ägodelar med sitt liv. Jag suckade och blev snart omgiven av mina bröder.
”Cornelia!”
”Corny!”
”Hey, vår lilla idiot!”
Jag himlade med ögonen åt dem varma hälsningar jag fick. ”Jag älskar er med, Usher, Gabe, Peter, James, Charles, Eric och Sven...varför kan jag inte få en syster?”
”Hahaha, du är så rolig!” Charles kramade om mig och mina lungor pressades samman.
”KAN...INTE...ANDAS!”
”Hahaha!”
Jag fick en hård dunk i ryggen. ”Ao....jag älskar er med...”
”Det kändes som om det var för flera veckor sedan vi såg dig!” yttrade Usher sig.
”Det var flera veckor sedan.”
”Oh...” Usher rynkade sin panna. ”Jaja, du vet ju att matte inte är mitt starkaste ämne.”
”Har du ens något stark ämne?” Alla mina bröder skrattade i kör och jag kunde bara sucka.
”Vill du ha lite CaFFe på det?” Dem skrattade återigen i kör.
”Haha, jääätteroligt!” Sa Usher och himlade med ögonen. ”Kan vi inte bara äta nu och prata om annat?”
Jag såg på den tomma tallriken framför mig och harklade strupen. ”En kotlett, nej, två kotletter och pommes frites.” Min tallrik fylldes snart upp med maten. ”...och lite currysås på det och...pepsi.” Jag tog upp en av köttbitarna och gjorde den rituella släng-mig-i-den-gudomliga-elden-för-att-vissa-respekt-åt-din-olympiska-förälder-ritualen och mumlade något kort om att min pappa kunde få ge mig en syster i julklapp eller något annat.
”Hur går det?”
Jag vände mig om och såg på Yusako. ”Du kan få mina sju bröder om du vill ha.”
Han skrattade lågt. ”Nej tack, jag mår bra med dem jag behöver dela bord och stuga med redan nu.”
Jag kikade över mot Hermes bord och var ärligt talat förvånad över att det bordet inte hade gått sönder. Det var värsta kaoset. Bänkarna var översvämmade med personer som trängdes och pratade högt om varenda möjliga sak samtidigt samtidigt som Ayu verkade hota någon.
”Jag ser vad du menar nu.” Jag kunde bara föreställa mig hur det såg ut i stugan...säkert som ett bombnedslag.
”Hur går det med dina bröder då?”
”Var ska jag börja?” Mina tankar kom plötsligt på att jag glömt berätta om en väsentlig sak. ”Ja...dem vet inte att...” Herregud...varför ska jag ha det så svårt att ens säga det personligen mellan oss två?
”-att vi är tillsammans?” sa Yusako.
”Sh! Dem kan höra dig!” Jag såg hur deras blickar vände sig mot oss. ”Du vet hur dem är...eller du har ju inte direkt pratat med dem men du vet...hur-”
”Cornelia, jag har bott i Hermes stuga ett bra tag och sett vad dem kan ställa till med. Tro mig.”
”Skyll inte på mig om dem kommer efter dig med spikbomber.”
Yusako fick något oroligt över sig men det försvann på en halv sekund. ”Då använder jag bara bastuskopan du gav mig.” Sedan log han.
”Naaaaw, det säger du bara” sa jag och klappade till honom lätt på axeln och låtsades skratta som en av Afrodite-ungarna.
”Vad skulle det där föreställa?” frågade Yusako och skrattade lågt.
”Jag skrattade.” Jag ryckte på axlarna.
Yusako skakade på huvudet. ”Synes sen” sa han och gav mig en snabb puss på kinden och gick snabbt tillbaka till sitt bord.
Mina kinder blev röda som tomater och jag hoppas på att mina bröder inte hade sett det där. Jag gick tillbaka till mitt bord och försökte undvika ögonkontakt med någon.
”Vem var det där?”
”Vilken stuga bor han i?”
Vem är det?”
”Vad pratade ni om?”
Varje fråga blev misstänksammare. Jag började äta och såg upp. ”Inget” sa jag och önskade att dem inte kunde se genom min lögn.
Alla höjde sina ögonbryn som om de sa aha-men-vi-tror-dig-inte-meningen utan att yttra den.
”Är det kanske något du vill berätta för oss?” frågade Charles långsamt men misstänksamt.
”Ehm...jag-”
Det var då vi hörde det. Ett högt, vrålande ljud ekade genom hela halvblodslägret och fick väggarna i paviljongen att vibrera till. Alla röster, allt ljud stannade upp och upphörde. För en sekund eller två var det nästan så pass tyst att man kunde höra en synål falla. Samma vrålande ljud hördes men lät istället denna gång som en-
”VI ÄR UNDER ATTACK!”
Alla dumpade maten och sprang ut ur paviljongen. Jag följde efter mina bröder och försökte undvika att bli nertrampad av alla som sprang ut. Det som fångade mina ögon fick inte bara min anda att försvinna utan alla andras anda.
Framför oss, vid halvblodskullen fanns inte bara en...eller två...eller tre...utan fyra stycken av dem.
Fyra stycken av de största och fulaste minotaurerna jag någonsin sett.
Herregud...
YOU ARE READING
Mitt Liv Som Halvblod
Fanfiction"Jag är femton år, går i skolan och gör allt annat som en vanlig tjej kan tänkas göra. Jag är normal, precis som alla andra. Sa jag normal? Inte riktigt. Jag är halvblod och inte för att skryta, men Hefaistos är min pappa..." Cornelia Smith går i sk...
