Kapitel 14 Sju Tunnor.
((Meddelande från författaren: notera de små * som finns utplacerade på två olika ställen här i kapitlet. Dessa i sin tur hänvisar till länkarna som finns i slutet av detta kapitel.)) :) ;)
Sju tunnor...en nattklubb eller vad man skulle kalla det för. Låt mig säga detta: det var tur att vi gick tidigt för först nu hade vi kommit fram på kvällen. Surtanten, jag ska inte säga namnet men det börjar på ”Y” och slutar på ”usako”, hade insisterat på att vi stannade och åt. Han åt OVANLIGT sakta. Tro mig, en snigel kunde ha gjort det snabbare. Han drev mig till vansinne och vi båda verkade ha samma tankar: att inte prata med varandra. Att ignorera Yusako var antagligen det bästa jag kunde göra. Hans mamma skulle nog inte bli så glad om jag bestämde mig för att ta till mitt svärd.
Det var mörkt ute och vi stod på andra sidan gatan, mittemot en byggnad där musiken dundrade och var hög. En stor, lång och skallig man stod framför en spygrön dörr och lekte dörrvakt. Skylten ovanför med texten ”Sju Tunnor” såg ut att kunna ramla ned närsomhelst. Vi såg på varandra och tänkte nog samma sak: hur sjutton skulle vi ta oss in?
”Jaha, här har ni Sju Tunnor” sa Yusako irriterat. ”Glada nu?”
”Hur ska vi ta oss in?” frågade jag högt och såg på Ayu.
Ayu ryckte på axlarna och i sin tur såg på Yusako, nu mera jag-är-en-surtant.
”Det var ni som ville hit” sa han sarkastiskt. ”Inte mitt problem hur vi ska ta oss in och-”
”Hörru, Ayu...gör mig en tjänst och säg till surtanten här att det är ta mig fan lika mycket hans problem som det är vårt.”
”Jag-”
”Säg till Cornelia att om hon nu envisas med att gå in där får hon skylla sig själv om något händer.”
”Jag-”
”Säg till pundhuvudet-”
”Vad kallade du mig?” Yusako lät både irriterad och arg.
”-att han tydligen behöver skaffa en HÖRAPPARAT och om tant är säker på att han VILL gå in! Det är ju väldig hög musik därinne!” Jag gjorde ett osynligt ”fuck-you” finger åt Yusako och ville inget hellre än att åka hem och slippa se honom...NÅGONSIN.
”Din...säg till henne att hon kan-”
”NU RÄCKER DET!” ropade Ayu till och ställde sig framför oss båda. ”Det...räcker nu för tusan! Vad är det med er två egentligen?!”
”Fråga honom!”
”Fråga henne!” sa vi båda samtidigt och utbytte något som skulle föreställa dödsblickar.
”Ni beter er ju som dagisbarn!” Ayu suckade högt och frustrerat. ”Kan ni åtminstone FÖRSÖKA låtsas vara vänner eller att ni kommer överens tills vi åtminstone är hemma igen?”
”Det är inte mitt fel att han beter sig som en skitstövel ibland” svarade jag.
”Jag? En skitstövel? Tack för den du!” Yusako såg argt på mig.
”Oooooh, jag blir så rädd!” svarade jag med och låtsades gråta. ”Inte.”
”Du är omöjlig!”
”It takes one to know one.”
”LÄGG AV!”
Vi ryckte till av Ayu plötsliga kraft i rösten.
”Snälla...jag BER er! SNÄLLA, sluta tjafsa! Jag orkar snart inte med ert 'gojskit' och om ni inte har något mot det så tycker jag att vi ska gå in nu och få detta överstökat!” Ayu vände sig plötsligt om och marscherade snabbt över till andra sidan gatan.
YOU ARE READING
Mitt Liv Som Halvblod
Fanfiction"Jag är femton år, går i skolan och gör allt annat som en vanlig tjej kan tänkas göra. Jag är normal, precis som alla andra. Sa jag normal? Inte riktigt. Jag är halvblod och inte för att skryta, men Hefaistos är min pappa..." Cornelia Smith går i sk...
