Kapitel 20 Konsten Att Försöka Få Ur Sig Några Ord
Vad...i...HELVETE...hände nyss? Jag fann mig själv att jag alldeles nyss hade suttit bredvid Yusako när han spelade piano, min ”favoritperson” hade kommit in och sagt sina vanliga kommentarer och helt plötsligt...va fan.
Jag hörde auladörren stängas med en hård smäll och några som svor.
Ett par blåa ögon stirrade helt plötsligt på mig.
Jag kände hur mina kinder blev rödare än tomater och hur mina ögon växte sig större än storleken av ett par tennisbollar. Jag öppnade min mun och försökte få ut ett ord. ”Du....du...du...du....?!” Det lät nästan som ett gnäll i mina tankar...av en döv person. ”Du...ehe...” Gud, jag fick verkligen kämpa för att inte bryta ut i ett hysteriskt skrattanfall. Herregud...det här var förstå gången en kille någonsin... Bara tanken på det hela fick mig att rodna kraftigare.
”Jorden till Cornelia.”
Jag ryckte till och såg att Yusako viftade smått med sin ena hand framför mina ögon. ”Va?” Jag skakade på mitt huvud. ”Jag...ehm....du....” Fan, jag rodnade igen. ”Du...”
Yusako skrattade lätt och jag rynkade min panna.
”Varför SKRATTAR du?!” frågade jag smått irriterat men mest pinsamt (ja, av den faktorn att Yusako skrattade) och kände hur rodnaden steg på mina kinder (den nådde väl upp till mina öron vid det här laget.)
”Du är rolig” svarade han.
Mitt inre jag skrek tyst till. Vad ska jag säga? Herregud...det är första gången någon har pussat, nej...kysst mig...vad är skillnaden förresten? ARGH! Mina hjärnceller var i inbördeskrig med varandra. Jag försökte återigen få fram några ord men suckade frustrerat och lutade pannan mot några av pianotangenterna som gav ifrån sig ett högt ljud bara lady GaGa kunde göra.
Yusako la sin ena hand på min axel. ”Mår du bra?” frågade han smått oroligt.
Ja, men jag vill bara inte visa dig mitt tomatröda ansikte. ”Varför?”
”Varför?” upprepade han.
”Ja...varför...du...ja...du vet det där du typ...gjorde...nyss.” Varför skulle jag ha det så satans svårt att säga det för? ARGH!
”Du menar kyssen?”
Hjälp, jag rodnar bara av att du säger det! ”...ja...” svarade jag med en liten röst.
”För att jag ville.”
Jag kastade en snabb blick på Yusako. ”Jag trodde vi hatade varandra för typ...fem, sex veckor sedan.”
”Men det var då.” Yusako suckade tyst. ”Du vet att saker kan ändras va?”
”Ja, jag är inte dum” mumlade jag för mig själv och satte mig rakt upp igen. ”Det är bara det att jag...förstår inte hur eller varken varför du skulle vilja...” Få ut orden då. ”...göra det där.”
”Jag gillar dig och blev arg över vad hon sa” svarade Yusako. ”Jag förstår inte varför hon måste vara så otrevlig. Hon förstör det bara för sig själv. Dessutom, du är mycket trevligare....även om du kan vara lika envis som en åsna ibland.”
”Hey!”
”Men en trevlig och envis åsna.”
Wow, trodde aldrig att jag skulle bli kallad det. ”Naaaw, verkligen? Det är det trevligaste någon sagt till mig.”
Vi stirrade på varandra och helt plötsligt, mitt ur intet, börjar vi skratta. Det tog en stund innan vi slutade.
”Aaah, vilken dag.”
”Det kan man säga” sa Yusako och nickade.
”Först blir jag underkänd på ett engelskaprov och sedan kommer du och...ja, du vet! Betyder det alltså att det är okej med att bli underkänd?”
Yusako skakade på huvudet och skrattade. ”Nej, tyvärr inte.”
”Tusan också.” Jag tittade över på honom och gjorde något jag aldrig hade gjort tidigare, någonsin i alla fall gentemot en kille. ”Jag...du är...trevlig och jag...gillardigmed” sa jag snabbt.
Yusako rynkade lätt sin panna. ”Ursäkta mig?”
”Jag sa att jag gillade dig med!” sa jag betydligt högre och kände nästan två bautastenar lyftas bort från mina axlar.
Yusako höjde sina ögonbryn och såg förvånad ut de tio första sekunderna men började le.
Jag öppnade min mun för att säga något innan en tjutande röst bröt tystnaden.
”KAWAIIIIII!” ropade den.
Vi vände oss båda om och fick syn på Ayu som plötsligt stod vid aulans dörrar.
”AYU!” sa jag. ”H-hur länge har du stått där egentligen?!”
”Ett tag nu” sa han och fnittrade galet. ”Jag bara VISSTE att det skulle hända! Jag visste! Jag visste, jag visste, jag visste!”
Yusako och jag såg på varandra och ryckte samtidigt på axlarna.
”När är bröllopet?”
Mina kinder blev röda igen. ”AYU!”
Hon började skratta igen. ”Vilken reaktion du har Cornelia!”
Jag himlade med ögonen och undrade egentligen två saker: hur var den tjejen skapt och hur mycket skulle mina kinder göra ont imorgon när jag vaknade?
Yusako reste sig upp från pianot och jag härmade hans rörelser.
”Jag tror Afrodite definitivt hade en plan för er två” sa Ayu när hon kom gåendes mot oss. ”Det måste hon ha haft.”
”Ja, lika mycket som du tyckte att Yusakos kusin var snygg när det egentligen visade sig att han var en hon.”
”Va?” sa Yusako.
”INGET!” sa Ayu.
Jag skakade på huvudet. ”Lång historia, tro mig.” Jag log snabbt mot honom och kände för en gångs skull faktiskt att det kom naturligt och inte var framtvingad. ”Men det är roligt som tusan.”
YOU ARE READING
Mitt Liv Som Halvblod
Fanfiction"Jag är femton år, går i skolan och gör allt annat som en vanlig tjej kan tänkas göra. Jag är normal, precis som alla andra. Sa jag normal? Inte riktigt. Jag är halvblod och inte för att skryta, men Hefaistos är min pappa..." Cornelia Smith går i sk...
