Kapitel 21 Tillbaka Till Lägret
Jag hade precis slutat min matematiklektion och gick till matsalen och slog mig ned vid ett bord där två bekanta saker satt och åt...saker och saker, borde nog antagligen kalla dem vänner...i alla fall en utav dem.
”Hej” sa jag och tog fram min lunchlåda.
Ayu nickade och Yusako log.
”Hej. Hur mår du?”
”Bara bra och du då?” Jag fick upp en kort syn i min hjärna, nästan taget från alla romantikfilmer och böcker där paret kallade varandra för pussgurka, gullet, gullis, älsko, älskling...you name it. Det skulle kännas skumt...jag som alltid var van att säga blondinbella men i och med att vi inte hatar varandra länge måste jag tyvärr hålla mitt löfte om att inte kalla Yusako för det längre.
”Jag mår bra” svarade Yusako. ”Du ser trött ut.” Han rynkade lätt på pannan.'
Jag suckade. ”Jag har haft matematik.”
”Åh” lät båda två. ”Då kan jag förstå att du är trött” svarade Ayu. ”Du är inte ensam. Tro mig, du är inte det.”
Jag tog upp ett papper från min väska och la det på bordet. ”Underkänt.” Man kunde knappt undvika att se den stora, röda fyran som var inringad. Till och med en blind man skulle kunna se det! ”Jag fattar inte ens vad det är jag inte fattar och när jag väl tror att jag fattar någonting och känner mig som Einstein visar det sig att jag gjort fel. Tydligen är det regel nummer ett inom algebra: verkar det för enkelt? Ja, då har du gjort fel och-...NÄR kommer vi egentligen använda 'x är lika med...vette tusan? Ärligt talat, jag tror knappast personen bakom kassan typ i McDonalds kommer fråga oss det.”
Yusako la en hand på min ena axel. ”Cornelia, varva ner dig lite.”
”Uuurgh...jag hatar matte” mumlade jag och öppnade förpackningen med min skinkmacka.
”Men typ alla får nästan underkänt av Mr Comberlain i hans matematikklasser” sa Ayu och drack lite av sin mjölk. ”Typ mer än hälften. Han måste vara en pessimist, definitivt...och sadist...”
Yusako rynkade pannan igen när han såg på mitt provpapper. ”Cornelia...”
”Ja?” råkade jag säga med munnen halvfull.
”Jag tror inte svaret på frågan 'hur många fasaner och kaniner finns det totalt i en bur om sammanlagda mängden huvuden är 35 och benen 94' är 'lilla, för rymdvarelser bär inte hattar.'”
Ayu började skratta. ”Seriöst, skrev du det där Corny?”
”Vaaad?” sa jag och ryckte med axlarna. ”Det är väl bättre att skriva något än att bara lämna det tomt?”
”Ja men...skriva det där på ett matteprov” sa Yusako.
”Jag vet, jag är så smart, en riktig Einstein.”
Han suckade men log smått.
”Okeeeej, om vi skulle kunna prata om något annat än matematikprov kanske?” Ayu harklade sig och lutade in över bordet mot oss. ”Är det bara jag eller känner ni också att det...saknas något?”
Jag rynkade min panna. ”Saknas något?”
”Hur menar du nu?” frågade Yusako.
”Uppdraget...vi skulle ju ta reda på vad det var som orsakat attacken på alla halvblod, eller hur?” Ayu såg på oss. ”Vi fick ju riktigt aldrig svaret på den frågan och jag tror inte att det är blondinbella- jag menar Yusakos kusin här som stått bakom det hela...äh, jag kanske är ute och cyklar men det är bara vad min magkänsla säger mig.”
”....hon har faktiskt en poäng” sa Yusako efter en stund.
Hon hade faktiskt det. Jag såg mig om i matsalen och såg att den började tömmas. ”Jag vet inte vad ni tycker men vi kanske skulle kunna prata någon annanstans? Man vet ju aldrig vad det kan lura runt hörnet..galna lärare som egentligen är monster med tusen dödars andedräkt.”
Ayu skakade på huvudet. ”Usch, påminn mig inte om det” sa hon.
”Jag tycker vi åker till lägret och pratar med Keiron.” Yusako reste sig upp och Ayu och jag gjorde likadant.
”Vänta.” Jag stannade upp, mitt i en rörelse. ”Betyder det att vi måste åka med dem där kärringarna igen?”
”Tyvärr.” Yusako gav mig en sympatisk blick.
Herregud...varför? Jag kunde redan nu känna hur jag spydde upp insidan av min mage och hur åksjukan drabbade mig. Dem tre borde verkligen skaffa ett RIKTIG körkort och inte någon kopia Hades har satt ihop åt dem.
((Ursäkta att detta kapitel var kort men jag lovar att nästa blir som det normalt brukar vara :) ))
KAMU SEDANG MEMBACA
Mitt Liv Som Halvblod
Fiksi Penggemar"Jag är femton år, går i skolan och gör allt annat som en vanlig tjej kan tänkas göra. Jag är normal, precis som alla andra. Sa jag normal? Inte riktigt. Jag är halvblod och inte för att skryta, men Hefaistos är min pappa..." Cornelia Smith går i sk...
