Kapitel 23 I Bastuskopans Namn
Det kändes som om fyra, gigantiska, svettiga, muterade Mamma Mu-minotaurer stod framför hela lägret. Jag var rädd...ärligt talat, synen fick mina ben att darra till av rädsla och obehag. Föreställ er det själva och lägg till en stank som inte är utav denna värld. Dem där killarna behöver verkligen en dusch eller två...helst i en hel evighet.
”Jag vill inte dö ogift” hörde jag Ayu pipa till.
”Ingen ska dö här ikväll” svarade Yusako men hans röst verkade vara minst påverkad som Ayus.
Jag svalde och tog fram mitt svärd. ”Om något händer-” började jag säga och gjorde mig beredd på att hoppa in i strid, ”-får du min Xbox-samling Ayu och Yusako, du får tillgång till min verkstad.”
”Cornelia-” Men Yusako blev avbruten.
”TILL ATTAAAACK!” skrek någon i Ares stuga (tro mig, det hördes) och alla rusade plötsligt fram med sina vapen i högsta hugg. Det kändes som om mina egna steg försvann i en stampede och att jag försvann.
Greppet om mitt svärd hårdnande när jag fortsatte springa så fort mina ben bar mig och mina instinkter sa till mig att följa efter min egen stuga.
Jag hade knappt kommit halvvägs när den första halvblod flög strax över mitt huvud och landade långt bakom vår linje. Minotaurerna såg ut som levande klätterväggar som skakade, stångade och muade samt vrålade högt. Mina trumhinnor skulle snart spricka av allt oljud. Jag kunde knappt höra mina egna tankar.
”Se upp!” Jag tacklade undan en av mina bröder som knappt hade hört mig, precis i rätt tid innan han hade blivit halvblodsmos.
Yuck...
”AAAAAAGH!” Jag la till ett skrik för att det verkade passa in men jag kunde ha svurit på att ingen hade hört det...ni vet, man rycks med i stundens hetta.
Ett högt vrålande ljud hördes som definitivt fick mina trumhinnor att spricka.
”SKYDDA DET STORA HUSET!”
En av minotaurerna hade sakta börjat avancera mot det stora huset och om det inte vore tillräckligt läskigt så hade vår linje börjat brytas upp och alla var utspridda överallt.
Jag sprang åt det hållet minotauren gick åt och slöt ihop med dem andra som försökte hindra den att nå det stora huset.
”Smaka på det här!” Jag försökte samla all min kraft och kastade iväg mitt svärd som spjutkastarna brukade göra på tv när det var friidrott. Svärdet for genom luften och överraskade mig när det inte träffade någon annan utan rakt i tjurens axel.
Den gav ifrån sig något som lät som ett förtvivlat och argt muande och stampade så hårt i marken att det kändes som en jordbävning.
Två saker slog mig då: ett var att jag var obeväpnad och nummer två var att oavsett hur mycket jag såg runt mig så kunde jag inte hitta Yusako, Ayu eller någon av mina bröder. En våg av rädsla for igenom mig när den hemska tanken att någon av dem hade kunnat...
”Cornelia!”
Jag vände mig och mina reflexer fångade automatiskt upp objektet som kom flygandes mot mig i hög fart...nämligen min så kallade bastuskopa.
”Yu-” Men han hade plötsligt försvunnit igen mot havet av halvblod som slogs mot de två resterande tjurarna.
För en kort sekund blev jag världens mest religiösaste människa och gjorde ett snabbt kors innan jag hoppade in i striden igen.
YOU ARE READING
Mitt Liv Som Halvblod
Fanfiction"Jag är femton år, går i skolan och gör allt annat som en vanlig tjej kan tänkas göra. Jag är normal, precis som alla andra. Sa jag normal? Inte riktigt. Jag är halvblod och inte för att skryta, men Hefaistos är min pappa..." Cornelia Smith går i sk...
