Kapitel 5 Trubbel i huvudstaden
((My dear friend Ryuukaze has also started to write the same novel but from Yusako's p.o.v. Be so kind and read it, please, for more fun :D))
Tåget hade precis stannat och vi spatserade ut på perrongen i vår kära huvudstad. Om det hade varit mycket människor och hetsigt i New York, var det rena paradiset jämför med det här.
Yusako såg sig om och tog upp en karta han köpt på tåget. ”Okej” sa han och pekade på en plats på kartan. ”Vi är här och enligt Keiron ska attacken skett vid Abraham Lincolnmonumentet. Ska vi åka dit?”
Både Ayu och jag höll med. ”Men varför använder du inte kartan vi fick på lägret?”
”Inte såhär offentligt, Cornelia. Även om diset är starkt vet man aldrig med dödliga.”
”Han har en poäng där” fyllde Ayu i.
Jag ryckte på axlarna. ”Och hur kommer vi till Lincolnmonumentet?”
”Tunnelbana?” Ayu såg på oss.
”Jag vet inte vad ni känner men jag känner för att gå. Tåget tog nästan livet av mig!” Yusako suckade frustrerat och sträckte på sig.
Jag vet vad han menade. Det värsta som nästan fanns för oss halvblod var om vi var tvungna att sitta stilla en längre tid. Eftersom våra sinnen egentligen var konstruerade för att vara på alerten hela tiden och vara stridsberedda, kunde det ibland kännas som om vi satt fastspända i en stol samtidigt som någon torterade oss med kittlande fjädrar eller använde kinesisk vattentortyr. Ungefär så kändes det ibland. ”Okej, led vägen.” Jag höll min väska tätt intill mig för att undvika att ficktjuvar öppnade min väska bakifrån och snodde mina grejer. Dem skulle nog ändå bli rätt häpna över vilken sorts tjej som har tändare, schweizisk armékniv, gudomligt brons (även om diset var för starkt för dem att se det), dolkar och smällare, samt lite över 100 dollar.
Ayu sträckte också på sig innan hon snabbt såg på kartan. ”Men om vi går upp här” sa hon och pekade på en utgång och sedan igen på kartan, ”och går sedan upp via....vad står det?”
Folk måste ha trott att vi var turister eller något som vi stod där och kisade på en karta.
”Det...” Yusakos panna låg i djupa veck innan någon plötsligt knackade på hans axel.
Vi såg upp och stirrade på någon medelålders man med yvig, svart mustasch och en Hawaii-skjorta. Jag har inget aning om varför jag tyckte att det bara saknades en sombrero på hans huvud så var hans Mexiko-outfitt packad och klar.
”Behöver ni hjälp?” frågade han med en antydan av en spansk brytning.
Vi kollade på varandra och alla tänkte antagligen på tre saker: ett, inte kunde det här vara ett monster, två: vad ska vi svara och för det tredje: vad sjutton hade karln på sig?
”Talar ni engelska?” frågade han väldigt tydligt, nästan lite väl tydligt som om vi vore dumma. ”Spricht ihr...vad var det nu igen....ah, anglais?”
”Ehm...” Yusako såg snabbt på oss och sedan på mannen igen. ”Ja” svarade han med en rätt hyfsad tysk brytning. ”Vi förstår engelska.”
”Ute och turistar?” Han lät glad då.
Jag tyckte att det här kändes konstigt.
”Ja.” Yusako nickade. ”Med min syster och vän” tillade han snabbt och nickade snabbt mot Ayu och mig.
Person framför oss rynkade på pannan. ”Syster?”
Jag kunde se att Yusako gav sig själv en osynlig spark eftersom han råkat kalla Ayu sin syster och dem två var inte särskilt likna till utseendet.
YOU ARE READING
Mitt Liv Som Halvblod
Fanfiction"Jag är femton år, går i skolan och gör allt annat som en vanlig tjej kan tänkas göra. Jag är normal, precis som alla andra. Sa jag normal? Inte riktigt. Jag är halvblod och inte för att skryta, men Hefaistos är min pappa..." Cornelia Smith går i sk...
