What happens now?

Pt.21

Jag sitter i baksätet lutande mot Wilhelm som är på sin mobil.

"Sover du?" Frågar han försiktigt.

"Nej" säger jag halvt sovande. Han sträcker sin hand över mitt hår. Jag sträcker mig över honom för att ta kuvert.

"Kan vi inte kolla nu?" Frågar jag.

"Du vill inte vänta tills kvällen?"

"Nej" säger jag och kollar på honom.

"Okej" säker han och öppnar det men tar inte ut lappen. Vi sitter där och kollar en stund utan att dra upp den. Sedan hör jag något över mig och ser Wilhelms ögon vattniga.

"Älskling är allt okej?" Frågar jag och sträcker bort en tår.

"Ja allt går bara så fort och nu detta" säger jag och tar sin hand över ena ögonen.

"Om du vill kan vi vänta, är det okej" säger jag för att trösta honom.

"Nej det är lugnt" säger han och försöker lugna ner sig själv.

"Har du sovit okej" frågar jag tillslut.

"Nej." Säger Wilhelm och lutar sig mot mig. Jag tar min hand mot hans panna.

"Wille jag tror du har feber" säger jag och flyttar mig ifrån honom.

"Va nej jag kan inte vara sjuk jag har jättemycket att göra idag och jag kommer behöva skjuta upp allt och förstöra för alla andra"

"Du måste tänka på dig och din hälsa också"

(Hemma igen)

Wilhelm la sig ner i våran säng och somnade nästan direkt.

"Wille?" Frågar jag när jag kommer in i rummet efter att jag äntligen hittat termometer.

"Mhm" svara Wilhelm. Jag kliver in i det kolsvartas rummet och ger honom den. Han sätter på den och sätter den under tungan. Efter ett tag skjuter det. Jag tar upp den och den är på 42 grader.

"Hur mycket?" Frågar Wilhelm medans han vänder sig på rygg för att se mig och han är helt röd i ansiktet.

"42" säger jag och sträcker honom över pannan till håret. Wilhelm tar sina händer runt min mage och kramar om den.

"Vila med mig, snälla" säger han och jag lägger mig på sidan för att om han är sjuk har jag nog redan blivit smittad. Jag sträcker honom över huvudet. Han klappar och knackar på min mage för att få den att sparka.

"Vill du nått att äta?" Frågar jag i hopp om att få gå upp och ta någonting själv.

"Nej" svarar han och lägger sitt huvud på den nu också.

"Jag skulle gärna vilja gå och hämta något" säger jag svagt och forsätter sträcka honom över huvudet.

"Jag kan fixa" säger Wille och försöker ställa sig upp men jag tar om honom innan han hinner upp.

"Nej stans här" säger jag och reser mig upp. Wilhelms mobil ringer.

"Kan du ta det?" Frågar han.

"Förstås" säger jag och tar upp mobilen utan att kolla vem som ringt. När jag kan stänga dörren inser jag att det är hans mamma.

"Godmorgon Kristina det är Simon" säger jag innan hon säger säga något.

"Jag skulle vilja prata med Wilhelm" säger hon envist men det hörs på hennes röst att hon är upprörd.

"Förlåt han ligger här med feber och värkar inte direkt må super"

"Mhm"svarar hon argt.

"Annars kan jag berätta för honom om du berättar för mig?" Föreslår jag

"Kan du be honom att ringa mig när han känner sig bättre" säger hon innan hon lägger på. Hon har aldrig varit mitt största fan men lite snällare kunde man nog vara. Jag går vidare till köket för att hitta något att äta. Jag nynnar på en melodi som jag nyligen kommit på. Jag kommer ut i köket och känner en smärta i mage från ingenstans. Den var smärtsammare än dom senaste och jag tar ena handen på köksbänken. Malin kommer in i köket efter hon troligtvis hört mig.

"Simon är allt okej?" Frågar hon innan hon stannar till

"Simon du blöder " säger hon innan hon springer fram till mig så jag kan stöta mig mot hennes arm.