𝐓𝐑𝐀𝐏𝐏𝐄𝐃 :: [ • z.м • ]

Things that happened: I got checked up on

Chapter 13
_

[a/n:] jag har lösnaglar på mig och jag har jätte svårt att skriva. I'm sorry för alla misstag jag kommer skriva :/.

Jag gillar faktisk den här boken. Vet inte riktigt varför men jag gillar den :) hoppas ni också gör det ;)

_

Jag vaknade upp igen. Denna gång var jag inte i samma rum - eller ska jag säga tält.

Jag kollade mig förvånat omkring och sökte efter något som var vid liv här inne.

Det verkade bara vara jag dock.

Jag pustade ut och kände för att ställa mig upp för mina ben kändes bortdomnade.

Jag reste mig sakta upp och slängde mina ben över kanten på sjukhussängen jag låg.

Jag hann dock inte längre än så innan någon doktor sprang in i tältet.
"You have to lay down, miss."

"What's going on?" Frågade jag oroat.
Doktorn gav mig bara en blick utan att säga ett ord.

"Where are Zayn?" Frågade jag då. Doktorn pustade ut och slutade upp med det han gjorde.

"He's outside. But he can't come in here just now, alright." Sa han lite irriterat så jag höll min mun tyst tills doktorn gick ut ur tältet utan att yttra ett till ord.

Dragkedjan på tältet åkte upp igen hörde jag, men jag brydde mig inte mer om det utan förmodade att det var den irriterade doktorn som var tillbaka.

Dock fick jag en chock när två kalla händer tog lätt tag i mina höfter och vände mig om så jag låg på rygg.

Zayn.

"Hey." sa han tyst och smekte bort en bit av min korkade lugg som fallit ner i ögonen på mig.

"Hi." sa jag tyst. Jag ville att han skulle vara nära mig, jag visste inte varför dock.
Jag gillar inte honom, men samtidigt så kändes det som om mitt hjärta skulle gå i bitar om han lämnade mig här och nu.

"How are you feeling?" Frågade han och lät sin blick vandra över mig för att se om jag hade några fysiska skador.

Jag var faktiskt tvungen att tänka efter.
Hur mådde jag egentligen?

Jag hade inte ont fysiskt, det var mer psykiskt än utvändigt.

Och det verkade som om Zayn kunde höra allt jag tänkte för han böjde sig framåt och pussade min panna med sina kalla läppar.

Det kändes som om han tog bort all smärta för stunden bara genom att göra så.

"I'm so sorry for all of this, Rose." Viskade han sorgset. Jag fattade ingenting.

Vad hade hänt?

"You know who I am right? And you know what I am?" Frågade han och jag nickade försiktigt. Hade jag verkligen nickat hade förmodligen mitt huvud fallit av - åtminstone kändes det som det.

"Then you also know that I'm your soulmate and you're mine?" Den biten hade jag tydligen glömt.

Jag svalde hårt åt tanken att jag skulle spendera hela mitt liv med honom.
Vad händer då med min familj? Jag skulle aldrig kunna berätta för dem att jag är någon vampyrs själsfrände - det var så absurt egentligen.

Jag vet i alla fall nu att vampyrer faktiskt finns. Men för någon annan måste nyheten om min så kallade "själsfrände" vara helt galet.

"Apparently when you meet your soulmate and you spend a long time with them, leaving them for awhile could cost you your life." Sa Zayn. Mina ögon måste vara i storleken av golfbollar just när han sa så.

"What?" Sa jag förvånat.

Zayn nickade dystert. Jag fattade inget. Varför var han så nedstämd om jag överlevde? Det kanske var därför han var dyster - han kanske ville att jag inte skulle leva? Han hatade ju mig verkligen för ett tag där om jag mindes rätt.

"You and Harry took a trip downtown without me and you fainted in an alleyway. So I ran after you, but I was too late."

För sen till vad? Gud han skrämde nästan livet ur mig nu. Vad händer?

"Too late?" Frågade jag.

"You could've died there that day. But I had to do what was right." Sa han och kollade intensivt på mig.

Det var nästan lite läskigt. Hans ögon var nästintill orangea vid det här laget och han såg arg ut. Nästan besviken.
Fast på vem av oss han var arg på visste jag inte. Förhoppningsvis inte mig.

"What did you do?" Frågade jag när han slutade att prata.

Men han kollade bort från mig och reste sig upp. "I know you don't like me, Rose, but some day you have to forgive me for my sins." Sa han och lämnade mig ensam i tältet.

Några sekunder senare kom doktorn tillbaka in i tältet med lika glatt humör som han hade innan. Notera sarkasmen.

Han höll i en spruta och sa åt mig att sätta mig upp så jag gjorde det.

Han sa åt mig att slappna av och sen så kände jag ett stick i min arm.

"What's that?" Frågade jag.

"It will make you fall asleep again." Sa han och han hade rätt.

Efter någon minut kände jag att mina läppar började darra och mina ögon blev tunga, samt att min kropp blev seg.

"Sleep tight, Rosie." sa han och gick ut ur tältet igen. Jag bara blinkade till och sedan hade jag somnat igen.
_

Hi guys! ☺️