𝐓𝐑𝐀𝐏𝐏𝐄𝐃 :: [ • z.м • ]

Things that happned; he told me everything

Chapter 14
☯

Jag vaknade upp själv ännu en gång i det (jäkla) tältet.

Det var precis som förra gången jag vaknade ─ inte ett spår av någon annan än mig.

Jag kollade mig omkring och fann mig ännu en gång uppkopplad till en maskin som visade mina hjärtslag.

Jag drog ut nålen som var uppkopplad till maskinen från min arm och satte mig på kanten av sängen.

Maskinen började tjuta att mitt hjärta stannat (fast i det här fallet hade jag bara dragit loss sladden från min kropp) och jag kunde höra plötsliga ljud utanför.

Jag ställde mig upp och tog tag i någon slags stålställning som höll i en påse med klar vätska.

Dragkedjan på sidan av tältet drogs upp och jag kände för att sparka personen i ansiktet med mina Dr. Martens.

Det var den där doktorn igen.

"You have to lay down again." Sa han med en suck.

Jag bara smalnade mina ögon åt honom och gick förbi honom.
Jag rullade ut ställningen ur tältet och drog sedan bort slagen från min arm. Jag kollade mig omkring och det visade sig att jag fortfarande var kvar i London, bredvid O2 Arena.

"Where is that mother fucker." Sa jag för mig själv och kollade mig omkring för att försöka hitta Zayn. Det var hans fel att jag låg där inne i tältet - sen hur han lyckats med det är beyond me .

Säkerhetsvakter gick omkring i området jag var i , men jag kände att jag inte kunde fråga dem - de visste ju inte vem jag var.

Så jag började vandra omkring tills jag kom till en bakdörr in till arenan. Just då jag skulle öppna dörren flög den upp och träffade mig i ansiktet. Jag kastades bakåt och landade hårt på min rygg. Jag tappade luften för någon sekund innan jag kunde börja andas igen.

Allt blev jätte suddigt och vem det än var som smällde upp dörren i ansiktet på mig for ner bredvid mig och försökte få kontakt med mig. Men jag kunde inte svara. Om jag öppnade munnen skulle jag förmodligen bara spy.

"Rosie? Rosie do you hear me?" Frågade personen bredvid mig fanatiskt och försökte hjälpa mig att sitta upp.
"Zayn! ZAYN!" Skrek mannen med det krulliga håret ─ jag tror det var Harry som satt bredvid mig, jag var inte säker.

En annan person sprang emot oss såg jag men jag kunde inte tyda vem personen var. "What the hell did you do Harry?" Frågade Zayn och tog mig ifrån honom. "I'm sorry. I didn't mean to..." Viskade han och Zayn la mig i sin famn.

"What are you even doing here, Rose?" frågade Zayn och smekte undan en bit av min lugg.

Jag ville svara men ─.....

"Ew!" Skrek Harry och hoppade undan då jag flög upp från Zayn's armar och spydde på Harry's skor.
"Seriously?" Grät Harry förtvivlat och sparkade av sig sina skor och lät ut ett frustrerat skrik innan han slängde dem i närmaste soptunna.

"I'm sorry." sa jag vekt.

Zayn skrattade och log åt mig innan han reste sig fort upp för att ta emot mig då jag vinglade till.
Min syn var inte längre suddig, men jag fortsatte att se vita fläckar framför mig.

Utan att säga något lyfte han försiktigt upp mig och började vandra iväg med mig på hans rygg och lämnade en "gråtandes" Harry vid sina skor.
_

"Liam?" Sa Zayn och kollade sig omkring i bussen. "Yes?" Hörde vi till svar längre in.
"Can you help me?" Frågade han och la ner mig försiktigt på en soffa.

Liam kom ut från sitt gömställe och kollade på Zayn, sedan på mig. Hans ögon vidgades till stora golfbollar och det såg ut som om de skulle trilla ur huvudet på honom.
"What is she doing here?!" Utbrast han förtvivlat och störtade ner bredvid mig.

Zayn kollade lustigt på honom. "What do you mean?" Frågade han och kollade förvirrat på Liam.

Liam vände sig om till Zayn och gav honom en blick.

"This is dangerous." Sa han och kollade att jag hade en puls.

Jag kollade oroligt på killarna framför mig. Vadå farligt?!

"What's going on?" Frågade jag och kollade på Liam och sedan på Zayn när jag aldrig fick mitt svar.

Zayn suckade tillslut och lämnade bussen.
"What's going on Liam?" Frågade jag förskräckt då det kändes som om en bit av mitt hjärta hoppade ut ur min mun.

"I can't tell you, you might flip at the news." Sa han och sa åt mig att lägga mig ner.

Jag måste erkänna att Liam är mycket bättre dockor än den där surgubben från tältet.

"Liam you have to tell me!"
Sa jag och började skaka dramatiskt.

Liam bara gav mig en blick som om han sa åt mig att lägga av.
Men vad är det som händer? Varför berättar ingen något?
Det här är min kropp och mitt liv, borde jag inte få veta vad det är som är så farligt om det nu gäller mig?

"You know when two soulmates spend too much time apart can effect them in negative way?" Frågade Liam tillslut.

Jag nickade.

"And you know what happened in that alley, don't you?" Frågade han.

Jag tvekade. Nja, jag visste inte direkt.

"When Zayn and you parted your ways for awhile your soul started to glow. It's because your heart thinks that your vampire partner - in this case Zayn - is about to mark you as their's. But when it never happened and you became too far separated from each other your heart stopped to glow." Började Liam berätta.

Uh... sen när kan min själ lysa?

"And when your soul stopped glowing it started to fall apart. Bits and bits of your soul broke and you didn't even know.
So you became dizzy, soon you felt like drowning, then you couldn't hear anything, and soon your sight became blurry and you couldn't stand up right.

And soon enough Zayn started to feel just like you. He ran after you. He caught your smell and soon he found you and Harry in that alley you passed out in."

Liam slutade prata för ett tag och jag kände mig riktigt förvirrad. Inte utav vad han berättade, utan varför Harry inte visste detta.

Om han hade vetat om detta hade han säkert inte separerat oss eller hur?

Eller visste han och gjorde detta med flit?

Jag hade så många frågor men det verkade inte som om jag kunde få dem svarade eftersom jag ännu en gång slocknade som en ljus.
_

hey guys! hoppas ni gillade kapitlet :)
oroa er inte, jag kommer börja skriva bästa kapitel strax nog så förvänta er ett till ;)

ps. jag har inte läst igenom kapitlet så jag är ledsen om det dyker upp stavfel och annat!

xx