𝐓𝐑𝐀𝐏𝐏𝐄𝐃 :: [ • z.м • ]

Thing that happened; I fell

Chapter 6

••••

Jag vaknade upp senare av att något iskallt som satt som fastklistrad på mig.

[A/N: ^ det där uppe lät konstigt; Som satt som ^]

Tydligen hade jag på något skumt sätt hamnat över Zayn och låg nu på hans mage med hans armar lindade runt mig.

Zayn gjorde inte något ljud ifrån sig, och han andades verkligen inte.

Var han död?! Vänta lite... Han är redan död för han är ju en vampyr....

Wow, vad smart jag är (sarkastisk).

Hans armar behöll sitt starka grepp runt om mig så jag hade inte en aning om hur jag skulle kunna ta mig loss.

Det var knäpptyst i hela bussen, så vi kanske var dom ända kvar?

Jag försökte dra i hans armar och händer men det fungerade inte. Han vägrade släppa mig.

Det var helt omöjligt att få honom att lossa greppet han hade om mig, så jag gav upp.

En suck lämnade min mun och jag la ner mitt huvud igen. Mitt huvud låg där hans hjärta var, men självklart slog det inte. För han var ju död, eller åtminstone skulle varit det.

Jag var verkligen rädd, men jag visade mig stark på utsidan, fast min insida skrek efter hjälp.

•••

Jag måste ha somnat igen för jag vaknade upp lite senare i samma position.

Zayn's fingrar gled långsamt igenom mitt hår. Jag kollade upp på honom och såg ett brett leende på hans läppar helt plötsligt då han kollade ner på mig.

''What are you doing?'' Frågade jag skakigt och kollade skeptiskt på honom då jag såg hans huggtänder framme.

''What? No good morning?'' Retades han.

Jag himlade med ögonen och tog bort hans hand.

''Stop doing that!'' Väste jag.

Zayn släppte mig och jag klättrade ut ur våningsängen, men fastnade med foten i gardinen och ramlade framåt.

''Ow,'' muttrade jag lågt och tog mig långsamt upp på fötter igen.

Zayn hade börjat skratta åt mig, så jag gav honom ett surt ansiktsuttryck och vände mig om igen.

Jag orkade inte lägga ner tid på honom.

Själsfrände eller inte, han var en stor skitsövel.

Jag hade ingen aning om vart jag gick så jag bara gick på.

Jag nådde slutet av bussen, och snart klättrade även Zayn ut från sängen.

''Wait, Rosie. Wait,'' mumlade han.

Han kom lite halvdött (pun indeed.) fram till mig. Jag stannade upp i min rörelse och kollade skeptiskt på honom.

Jag visste aldrig om han skulle bli vampyr-aktig, och hoppa fram och bita mig, eller bete sig som en 'vanlig' människa.

''Why would you think that?'' Frågade han.

Visst ja, han kan läsa mina tankar.

Oopsie, my bad!

Zayn himlade med ögonen åt mig och gick förbi mig efter ha satt på sig några kläder.

''Where are you going?'' Frågade jag och kollade efter Zayn då han nådde dörren.

''You mean 'we'. We are going for breakfast,''

Oh hjälp.

~~~~~~~~~~~~~

Hello.

Love u!❤️xx