Silence.

Kapitel 3-den eviga tystnadens träff.

-Felix POV-

Bilen körde in på Arlanda flygplats parkering och musiken i bilen dog. Spänt steg jag ur bilen och morgonsolen bländade mig när bildörren slog igen bakom mig. Fjärilarna i min mage flög runt som en orkan och jag drog in ett djupt andetag så att den frisk luft kunde fylla mina lungor.
"Felix tar du dina väskor?" Frågade min pappa och sträckte ut min resväska som jag tog emot med ett tacksamt leende.
"Ska vi börja gå då?" Frågade mamma med ett sorgligt leende. Jag gick fram till henne och omfamnande henne i en varm kram.
"Mamma jag älskar dig, jag kommer ringa dig varje dag om jag får tid" viskade jag lugnt i hennes öra medan min hand smekte hennes skakande rygg. Jag tog bort mina armar och kollade henne rakt in i ögonen som för tillfället var tårfyllda.
"Jag älskar dig också Felix" sa hon med grötig röst och la armarna om mig ännu en gång fast mycket tajtare "så mycket"
"Okej nu måste vi gå. Familjen Enestad är här inne och väntar på oss" sa pappa stressat och började gå mot ingången. Jag tog tag i min resväska och gick med stora steg efter pappa med mamma hack i häl.
Spänningen steg nu ännu mer och även en nervositet hade byggt sig upp inom mig.

Innanför dörrarna var det svalt och folk kryllade runt omkring oss. Stressade affärsmän sprang hela tiden in i mig och det var alltid jag som var den som sa förlåt.
"Okej,de sitter där borta på bänken" sa mamma och pekade lite diskret på en bänk lite längre fram, och mycket riktigt satt en kille där i en rullstol med ryggen mot mig och sina föräldrar på var sida.
Vi började sakta gå dit och jag var hela tiden tvungen att svälja nervöst.
När vi var tillräckligt nära så att de skulle kunna höra oss harklade min pappa sig så att de två vuxna vände sig om. När mamman fick syn på oss sprack ett leende upp i hennes ansikte.
"Heej, Gud vad kul att ni äntligen kom" sa mamman glatt och ett leende kom krypandes fram på mina läppar när hon sprang fram och kramade om mig.
"Hej jag är Mia" sa hon och sträckte fr sin hand som jag artigt skakade.
"Felix" svarade jag. Mamman gick då fram till mina föräldrar och hälsade på dem medan jag gick fram till pappan.
"Hej jag är Johan och är pappan i huset" skrockade han fram och räckte fram hans hand som jag också skakade.
"Felix" svarade jag.
"Okej, Felix du kan ställa dina väskor där. Sen kanske du kan hälls på Oscar" sa han och gav mig ett sista leende innan han gick till mina föräldrar. Som han sa la jag mina väskor där han hade pekat och gick sedan fram till killen i rullstolen med spända steg. När jag kunde se hans ansikte stannade jag tvärt i mina steg och drog in ett hackigt andetag.

För där satt den vackraste individen jag sett.

Försiktigt gick jag fram till honom och satte mig på huk. Hans havs blåa ögon mötte min nervösa blick. Håret var stort och fluffigt.
"Hej jag heter Felix" sa jag lågt och räckte fram min hand som han försiktigt tog. Jag väntade lite på hans svar och blev nästan lite ledsen för att han inte svarade men sen kom jag på vad mamma hade sagt.

"Du kommer få jobba åt en stum, handikappad kille"

"Jag vill bara säga att jag kommer inte att behandla dig som att du är efterbliven. Jag kommer behandla dig som vilken 18 årig kille som helst bara att du behöver lite hjälp" sa jag när vi satt på flyget efter att ha sagt hejdå till mina föräldrar som båda två hade gråtit.
Jag hade fått en plats bredvid Oscar och eftersom att han var handikappad hade vi fått lite speciella platser. Men det var inget jag brydde mig om jag var här för att hjälpa den här killen och det kommer jag att se till att göra.
När planet hade börjat röra på sig lutade jag mig bak och kollade på Oscar som hade sin blick rakt fram på den avstängda TV skärmen.
"Så Oscar är det något du gillar att göra på fritiden?" Frågade jag så att hans fokus hamnade på mig istället. Han rykte lite på axlarna och jag nickade.
"Själv gillar jag att spela gitarr och dansa. Sjunga är något jag också kan tycka vara kul att göra" svarade jag på hans oställda fråga. Även om jag inte fick några svar fortsatte jag fråga frågor och berättade massor av onödiga saker om mig själv.
Och trots hans tystnad kunde jag se att han lyssnade på sättet hans ögon lyste när jag pratade och hur han ibland nickade eller skakade på huvudet.
Hans ögon var sådana som jag inte kunde slita blicken ifrån. Ögon som jag inte ville slita blicken ifrån.
Ansiktet var mycket attraktivt. Hans käkben var tydliga.
Hela han var attraktiv.

Och jag bryr mig inte om han var stum eller inte för det är något speciellt med den här killen och jag vill ta reda på det.
.

-------

Kolla in min instagram eller Twitter: nemoszz

Ha det bäst~Nemo💕..