Silence.

Kapitel 11-levt i en lögn.

-Felix POV-

"Berätta något om dig själv som inte jag vet om" sa Oscar där han låg halvt över mig och höll på med mina fingrar.
Vi hade sett klart på tre filmer och den fjärde, som var Askungen, spelade i bakgrunden men vi hade tröttnat på att se på film. Så det blev lite mys hångel istället.
"Något lite sådär deep" förklarade han och kollade på mig med allvarliga ögon "jag vill veta allt om dig" sa han och lämnade en puss på min näsa vilket fick mig att fnissa till lite.
"Jag kan berätta varför jag tog det här jobbet från första början. Det är ganska deep och en väldigt stor sak om mig" sa jag och kollade upp i Oscars ögon som mjuknade under min blick och han nickade.
"Vart ska jag börja?" Frågade jag.
"Från början!" Sa han och la sig till rätta på min mage. Jag tog ett djupt andetag och stängde mina ögon för att kunna tänka tillbaka.
"Jo det var så här att jag har vetat att jag är gay sen jag var runt 13. Jag har aldrig tittat på tjejer på settet mina kompisar gjorde och gör. Men för att jag och mina kompisar hade varit de lite populärare killarna och gjorde narr av alla som var annorlunda höll jag det för mig själv. De skulle ändå inte förstå. Så för att de inte skulle börja få misstankar blev jag tillsammans med tjejer när jag egentligen inte kände någon som helst attraktion till dem. Men jag gjorde det pågrund av grupptryck och rädsla från att vara annorlunda. Men åren gick och mina kompisar började förlora oskulder och skaffa riktiga förhållande men det var inget jag kunde göra så då började väll jag bli lite smått deprimerad. Jag försökte gömma mina känslor så djupt inom mig som det gick. Men ännu fler år gick och tillslut kände jag bara att om jag inte säger det nu kommer jag att explodera så jag sa det.
Jag bad mina närmsta kompisar komma hem till mig och berättade det. De flesta började skratta för att de trodde det var ett skämt. Men när jag förklarade att det inte alls var något skämt blev de äcklade. De sa att de aldrig trodde det om mig och att de ångrar att jag fått vara med dem eller fått sett de nakna osv.
Alla sprang ut förutom en, Omar. Han var inte alla äcklad, han brydde sig inte. Han sa att om det var jag så var han glad. Jag var så glad att jag iallafall hade en kompis kvar.
Sen i skolan spred de andra min lilla 'komma ut' nyhet till resten av skolan och på mindre än en dag blev jag klassad som 'homosexuella Felix Sandman'. Folk skrattade åt mig, slog mig och behandlade mig som skräp. Jag mådde så dåligt att jag grät varenda natt, jag vägrade gå till skolan. Men jag var ju tvungen.
Jag mådde så dåligt att vi en punkt var allt jag tänkte på var hur skönt det skulle vara att inte finnas på den här planeten mer. Jag vill bort, jag ville dö.
Jag drog rakbladet över mina handleder för att stormen inom mig var för stark. Det gjorde så ont inom mig att jag var tvungen att få känna något annat. Vad som helst. Och då var rakbladen min enda utväg.
Så när sommaren började visa sig ville jag inte vara kvar i Sverige, jag ville bort. Och då hittade mamma er. Och jag har aldrig varit så glad i mitt liv att jag tog det här jobbet." Avslutade jag med. Tårar hade runnit från båda våra ögon. Oscars läpp darrade när han kastade sina armar runt min hals och höll om mig, hårt.
"Jag älskar dig så otroligt mycket. Och jag vill aldrig att du ska skada dig själv. Du är för fin för det. Och om någon kommer säga något mer eller göra något mer mot dig kommer de få med mig att göra. Jag vet att jag sitter i rullstol och kanske verkar ganska hjälplös men när någon skadar någon jag älskar då blir det inte kul för dem." Viskade han in i mitt öra och jag kunde inte hindra det lilla skrattet från att rymma mellan mina tårar.
Jag la mina händer på var sida om Oscars huvud och lyfte upp han huvud så att jag kunde titta in i hans ögon och strök bort tårarna från hans kinder.
"Jag älskar dig så fucking mycket Oscar Enestad" sa jag lyckligt innan jag tryckte mina läppar mot hans. Våra tårar blandades in i kyssen och en salt smak intog min mun.
Våra läppar arbetade hungrigt med varandra och hela mina mage exploderade när jag kände Oscars tunga svepa över min underläpp och bad om inträde. Våra tungor brottades om dominans men jag lät hans tunga vinna och den utforskade varenda liten vrå i min mun.
Mina händer lät jag smekas ner längs hans rygg och jag kunde känna rysningen som for längs hans den.
Mina händer åkte ända ner till hans rumpa. Och jag som trodde att han var förlamad från midjan och ner så att han inte skulle ha någon känsel i rumpan hade helt fel. För när jag tryckte lite löst på den fyllde ett änglalikt stön mina öron.
Chockat bröt jag vår kyss och kollade frågandes upp på Oscar.
"Är inte du förlamad där?" Frågade jag förvånat.
"Nej bara i ena benet" sa han fort och sänkte sedan sina läppar mot mina igen, men jag skakade bara på huvudet och tryckte bort honom.
"Så jag har levt i en lögn?" Sa jag dramatiskt. Oscar rullade bara på ögonen och hävde sig upp med hans armar så att han satt gränsle över mig.
"Jag är förlamad i ena benet" sa han och pekade på det högra som hängde livlöst ner på soffkanten. "Det andra kan jag röra på men jag har väldigt svårt att stödja mig mot det" förklarade han men jag var fortfarande chockad.
"Vänta vänta vänta. Så du är inte stum som jag trodde från första början förens för några dagar tillbaka?" Som svar skakade han flinandes på huvudet. "och du är inte förlamad utan bara i ena benet?" Som svar nickade han på huvudet.
"Jag älskar alltså en lögnhals" sa jag uppgivet och viftade med armarna.
"Omen skärp dig. Sluta va så dramatisk" sa Oscar och rullade ännu en gång på ögonen.
Han verkar göra det ofta.
"Det är inte jag som har ljugit" sa jag överlägset och korsade armarna över bröstet.
"Och det är inte jag som är ett barn" svarade han lika överlägset och härmade mig med armarna.
"Det är inte- men..alltså- jag har inte ljugit!" Försökte jag och Oscar skrattade bara åt mig.
"Men det är jag som älskar dig" svarade han finurligt. Och då kunde jag inte låta bli att le fånigt stort.

"Och det är jag som älskar dig"

------------

Där fick ni veta vad det var Felix hade varit så deprimerad över :(

Ha det bäst~Nemo💕😉