Silence.

Kapitel 7-mitt svullna hjärta.

-Felix POV-

Jag stod med öppen mun och kollade beundrat på Oscar som stängde pianolocket och vände sig om.
Det där var det vackraste jag någonsin har hört. Orden som lämnade Oscars mun kom som ett vattenfall, han kunde de från grunden och visste precis när han skulle trycka på och när hans skulle hålla ut. Hans fingrar dansade fram på pianot och jag kunde se hur mycket han njöt av det. Han tog in varje sekund han hade där framme vid pianot.
Pianot och han de var enade. De var en.
Pianot och Oscar.
När han såg att jag stod där spärrade hans ögon upp sig och hakan föll till golvet.
Vi höll ögonkontakten en stund men när frågorna jag hade i mitt huvud gnagde ännu lite mer var jag tvungen att få det ur mig.
"Jag trodde du var stum.." Fick jag ur mig med tyst röst och betraktade Oscars blåa ögon.
Oscar skakade bara lätt på huvudet utan att bryta vår intensiva ögonkontakt.
"Men varför pratar du inte?" Frågade jag nyfiket fast med samma ton på rösten. Det var som om jag skulle höja min röst bara lite skulle jag förstöra ögonblicket vi hade.
"Jag har inte känt behovet" hans röst var mörk och raspig, man kunde höra att den inte hade använts på länge. Jag kunde inte heller hindra rysningen som for genom min kropp när de där orden lämnade hans mun.
"Varför slutade du prata?" Jag kunde inte hindra mig själv till att fråga. Jag måste få veta.
Jag såg hur Oscars ögon tappade sitt ljus och hur hans kropp spändes.
"Det tar vi någon annan gång" fick jag som svar innan han rullade förbi mig.

Jag stod kvar i dörröppningen en stund och tänkte på allt som hade skett.
Han kan alltså prata men har aldrig känt behovet. Men varför pratade han med mig?
Vad var det som gjorde att han slutade?
Har den saken till att han sitter i en rullstol?
Frågorna bara flög runt och ingen kunde få ett svar.
Men en sak hade jag klart för mig och det var att Oscar är en olöst gåta som jag ska lösa.

"Vänta!" Skrek jag ut och sprang efter Oscar. Han hade nästan kommit till sitt rum när jag kom ikapp honom.
Förvånat vände han sig om och mötte min förväntansfulla blick.
"Du kan inte bara släppa en sådan bomb på mig och sen lämna mig nyfiken och ensam. Det funkar inte så" sa jag och tog några ytterligare steg mot Oscar "jag har så många frågor som jag vill ha svar på!"
Oscars vek av med blicken och öppnade dörren och rullade in men höll dörren öppen.
Jag stod där frågandes och kollade bara in i rummet men gick aldrig in.
"Kom" när jag ännu en gång hörde den där rösten blev min kropp som paralyserad och mina ben fick ett eget liv.
Jag stegade in i rummet och stängde dörren efter mig innan jag gick in och satte mig på Oscars nybäddade säng.
Nu när jag tittade på Oscar var det som att jag såg honom ännu lite tydligare. Han är fortfarande suddig men jag kan nu fokusera lite bättre på honom.

"Pratar du med dina föräldrar?" Frågan var något jag tänkt på länge.
Till frågan skakade han på huvudet.
"Varför talade du till mig?" Oscar tittade länge på mig, som om han sökte svaret hos mig.
"Du är speciell" det var något jag inte hade förväntat mig, men det fick mitt hjärta att svälla och mitt bröst att bli varmt.
"När slutade du prata?" Ännu en gång miste hans ögon livet och de blev matta på ljus.
Något med när han slutade prata var något stort och skört för honom.
"Jag var nio" svarade han med grötig röst. Som att han skulle börja gråta när som helst.
"Hör det till med att du hamna i rullstol?" Frågade jag ännu tystare som att ju tystare jag sa det blir det inte en lika hård fråga.
"Ja"

Jag satt på den där sängen i timmar.
Vi sa inte så mycket men att få lyssna på Oscars röst är något jag inte kan sluta göra. Varenda ord han sa kom som en stöt rakt till mitt hjärta.
Han var så unik, så speciell. Det finns bara en Oscar Enestad och den enda Oscar Enestad som går på denna planeten är min.
För ja, jag kan inte undan gå att känna den känslan inom mig att han är min.
Jag vill skydda honom från alla monster där ute och låta honom få ta del av min kärlek till honom.
Jag vill vara med honom tills dagen vi inte kan se solljuset igen.

Han är min och jag är hans och bara hans.

------------------

Mina foscar feels på detta kapitel kan slänga sig i väggen😍

Ha det bäst~Nemo💕😉