Silence.

Kapitel 19- regndropparnas färd.

-Felix POV-

Segt öppnade jag mina ögon och kände direkt hur mitt huvud bankade på hårt. Jag knep fort igen ögonen för att stänga ute minsta lilla ljus som kunde förvärra min huvudvärk.
Min kropp skakade som ett asplöv i höstvindarna, täcket runt mig drog jag så tätt runt mig som möjligt. Men mina tänder kunde inte sluta hacka.
Ansträngd hosta lämnade min strupe som brände mer och mer efter varje djupt andetag.
"Felix" sa en hes morgon röst. Jag kisade upp mot vart ljudet kom ifrån och såg en nyvaken Oscar sitta på sin vanliga plats i rullstolen.
"J-jag f-fryser" fick jag fram med sprucken röst. Oscar såg ner på mig med oroliga ögonen innan han gick ur rullstolen för att sedan glida ner på toalett golvet bredvid mig.
"Ta av dig tröjan" sa han allvarligt och hjälpte mig av med den. När den var av la han mig ner igen på madrassen medan han tog av sig sin egna tröja för att sedan lägga sig ner bredvid mig. Hans armar slank runt min midja och han tryckte mitt bröst mot hans så att vi låg pressade mot varandra. Hans kropps värme började sakta att lägga sig på mig och en lugnande känsla som alltid förekommer när jag är i Oscars armar la sig över mig.
"Det gör ont" Oscars armar kramade om mig hårdare och jag borrade in mitt huvud i hans nacke.
"Jag vet gubben, jag vet" han fortsatte hyscha mig när tårarna började rinna längs mina kinder och höll mig hårt.
Allt gjorde så ont.
Mina krafter var helt borta och det enda jag var kapabel till att göra var att gråta.
Mina tårar rann även när jag inte tänkte på det. De bara rann. Som att de aldrig skulle sluta.
Mina ögonlock blev tillslut så tunga att de stängdes och min kropp vaggades ännu en gång ut på det mörka havet fyllt med drömmar och mardrömmar.

När jag för andra gången vaknade denna dag låg jag i en varm famn där en hand kammade tillbaka mitt hår på huvudet. Rörelsen fick mig att smälta mot handen och ett godkännande stön att lämna mina torra läppar.
"Hur mår du älskling?" Frågade Oscar med sin änglalika röst. Med en suck kom jag tillbaka till verkligheten och öppnade ögonen för att möta Oscars som stirrade oroligt ner i mina.
"Piss" det var det enda ordet jag kunde komma på som kunde beskriva de jag kände någorlunda iallafall.
"Jag fattar inte vad det här kom ifrån" sa Oscar frågandes "du kanske har någon slags influensa?"
"Ingen aning, det enda jag vet är att jag inte vill känna så här mer" fick min hesa stämma ut.
"Åh baby om jag kunde skulle jag ha tagit bort det direkt" han lämnade några blöta kyssar mot min panna dock avlägsnade han dem fort igen "du är kokhet" sa han ännu en gång oroligt.
Utan mitt tillåtande hasade han sig upp från sig liggande position på madrassen och upp i rullstolen. Jag kollade irriterat upp på honom när jag kände hur kylan slog som en dörr i ansiktet på mig. Oscar räckte fram sina händer för mig att ta tag i och kunna resa mig upp.
När jag väl stod upp skakade mina ben så mycket att jag var nära på att ramla direkt men Oscar fångade mig och satte mig i hans knä.
Mina tänder hackade mot varandra och jag kramade om mig själv för att försöka hålla den sista värmen.
Oscar rullade ut från badrummet och in i vårt sovrum där han istället bäddade ner mig i sängen och la båda täckena på mig. Jag rullade ihop till en boll under alla lager av dun och allt som stack upp var mitt ansikte.
Oscar satt och tittade på mig med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Han såg ut att tänka djupt om något.
"Oscar säg något" ljudet av min röst fick Oscar att komma ur sin trans och istället titta värmande mot mig.
"Älskling jag ska bara ringa din mamma så kommer jag sen" ännu en gång lät han sina läppar möta min panna men denna gången lät han dem vara kvar längre. Innan han vände på hjulen och rullade ut ur rummet.
Jag kunde höra hur Oscar slog numret på telefonen innan de blev en paus och hans röst ljöd.
"Snälla, jag behöver hjälp, jag får panik, jag har ingen aning om vad jag ska göra" Oscars röst var klart orolig och skräckslagen. Men det kunde jag fatta, om det hade varit ombytta platser hade jag också fått panik.
Mer av samtalet kunde jag inte höra men jag hade inte heller orken att lyssna.
Allt i min kropp gjorde helt enkelt för ont, jag ville bara sova bort all smärta.
Men med vetenskapen om att det inte kommer göra saken bättre lät jag mina ögon vara på glänt och lyssnade efter det svaga mumlet från någonstans i lägenheten.
Min blick gick runt i rummet innan de fastnade på fönstret som ingen hade dragit ner gardinen på så att man kunde se rakt ut i världen.
Dock var det lite svårt när det fortfarande var ganska mörkt ute och utsikten skymdes av de utse regndropparna.
Jag följde en av regndropparna som rann längs fönstret.
En regndroppe är ett enligt mig ett ganska bra exempel på livet.
Du börjar lägst upp som en liten, liten droppe regn. Men som när du åldras, åker du längre och längre ner och du fylls på av andra regndropparna på vägen, som minnen och nya människor. Men när din väg börjar ta slut och din droppe är fylld så mycket att den inte kan ta fler minnen, når den sitt slut och försvinner.
Den rinner bort och blir även den bara ett minne.
Men jag vet att min väg inte har tagit slut än för nu har jag Oscar, min personliga ledstjärna.
Mina ögonlock blev ännu en gång lite för tunga men jag försökte att trycka dem öppna.
Jag vill inte att Oscar ännu en gång ska komma in och hitta mig sovandes. Jag är ingen bebis jag kan vara vaken.
Vara stark.
Men det går nog inte.
Nej mina ögon är för tunga.

Jag får inte...
Jag får...
Jag...

----------------
OMG det känns som att jag inte har skrivit på år, förlåt. Men det har varit så mycket.
Hur mår ni?

Ha det bäst~nemo xx