Silence.

Kapitel 1 -Nattens vida armar kom och ta mig.

-Felix POV-

"Okej ska du ha ned dig den här?" Frågade min mamma och höll upp en blå skjorta. Tveksamt kollade jag på den och övervägde om den skulle vara nödvändig att ta med sig på resan eller inte. Tillslut nickade jag och mamma vek varsamt ner den och placerade den i min snart proppfulla väska.
"Har jag allt nu?" Frågade jag exalterat och klappade ihop mina händer. Mamma började rabbla upp de viktigaste sakerna jag var tvungen att ha med mig och kollade noga så att de var nerpackade innan hon också nickade.
"Jag tror du har allt nu" sa hon och gav mig ett leende "och du är helt säker på att du vill åka? Du vet att det är en hela sommar med en främmande familj?" Sa hon tvekande och kollade på mig med oroliga ögon.
"Ja mamma jag är säker. Jag orkar inte vara kvar här i Sverige. Jag vill bara bort en stund, och som du sa det är bara över sommaren" sa jag och gav henne ett övertygande leende.
"Okejdå, men var rädd om dig och lova att du ringer till mig på kvällarna och om något händer så kan du alltid boka om din biljett hem" sa hon allvarligt.
"Ja jag lovar, men mamma jag åker inte förens imorgon. Det vet du va?" sa jag flinandes.
"Ja men en mamma vill alltid vara säker" sa hon innan hon rufsade till mitt hår och gick ut ur rummet.

Att jag fick lov att åka på den här resan är ganska sjukt enligt mig. Jag ska ju ändå till Turkiet. Och om jag inte minns fel ligger det ganska långt borta.
Men mamma har nog förstått vad mycket jag har gått igenom och hur dåligt jag har mått på grund av det.
Jag gick verkligen från toppen till botten på bara någon dag. Att det gick som det gick kan jag inte riktigt förstå varför, jag trodde de var tillräckligt mogna för att ta nyheterna på ett vuxet sätt men tydligen hade jag fel. Jävligt fel.
Men vad som hände i fjol stannar där. Jag orkar på riktigt inte dra upp det igen och dra ner mig själv i det mörka hållet. Jag vill bara glömma och aldrig se tillbaka på det, för om man inte tänker på det så finns det inte. Och om det är något jag ska göra på den här resan är det att inte tänka. Jag ska bara hjälpa den här familjen, tänka på mig själv och slappna av. För jag har lovat mig själv en sak och det är att när den här resan är slut ska jag komma tillbaka som en ny människa, jag kommer inte vara samma Felix Sandman när jag kommer hem igen.

Jag la ut min resväska i hallen och la upp min ryggsäck som jag kommer ha inne på flygplanet på mitt skrivbord så att jag kunde lägga ner laddare, mobil osv imorgon bitti.
Sedan slängde jag mig bara ner på sängen och satte på TV;n för att kunna dra ut på tiden tills jag ska gå och lägga mig.
Programmet som visades på den svarta TV;n framför mig fångade mitt intresse och fokus till 0%. Mina tankar driftade hela tiden iväg till den där händelsen för bara någon månad sen. Att jag fortfarande inte kan sluta tänka på det är ganska deprimerande, fast å andra sidan kan man väll säga att hela mitt liv är deprimerande.

Jag låg där och tänkte på allt och inget. Tankar flög in i mitt huvud från alla håll och kanter. Inget som jag tänkte en extra gång på utan bara låg och funderade på livet och sådana där små grejer som man annars aldrig tänker på. Tillexempel varför är himmelen blå? Varför är stenar hårda? Hur gör fåglar när de flyger? Varför målar man hus?
Frågor som du hela tiden stöter på men aldrig har tänkt ordentlig på. Men när du ligger där klockan 1 på natten känns det som att du har svaret på allt och alla frågor du någonsin frågat dig själv kommer som en våg och dränker dig.
Fast att ligga där i min säng och var bortkopplad från omvärlden och alla sociala medier kan jag tycka är en bra sak. För du får tid att bara tänka, ta dig tid att svara på frågor som du annars bara slänger åt sidan för att du inte har tid att besvara dem.
Så nätter som denna är mina favoriter.

När min hjärna gjorde ont efter att ha tänkt för mycket bestämde jag mig för att låta min trötta själ få sin sömn och lät min kropp omslutas av nattens vida armar.

------

Kort jag vet men det blir alltid så i början av en ny berättelse för mig. Dooooock e jag astaggad på att skriva den här.

(Lovar att när jag tog upp de där frågorna och om man tänkt på de så tänkte ni på det😏)

Hoppas ni kommer tycka om den.

Ha det bäst~Nemo💕😉