Silence.

Kapitel 4-det lilla leendet med den stora betydelsen.

-Felix POV-

Min blick var fast klistrad på skärmen framför mig som visade min favorit film. Dock var mitt fokus på killen vid min sida. Han satt med hörlurar på sig och handen som var på vår delade armstöd dunkade han med i takten. Genom hörnet av mitt öga kunde jag ser hur hans ögon var i hoptryckta tryckta och hans kropp var på hel spänd.
Shit tänk om han mår dåligt?
Fort tog jag av mig mina hörlurar och knackade oroligt på Oscars axel. Hans hoptryckta ögon öppnades sakta och hans ljuva blåa iris kollade upp på mig. Skräck speglade hans ögon och jag drog in ett nervöst andetag.
"Mår du bra? Ska jag hämta dina föräldrar? Ska jag göra något?" Frågade jag stressat medan jag spände loss mitt
säkerhetsbälte. Men Oscars händer tog tag i mina och knäppte fast det igen. Frågande tittade jag upp i hans ögon.
"Men dina föräldrar...." min mening dog ut och Oscar skakade på huvudet och pekade ut genom fönstret. Då föll polletten ner.
"Du är rädd för höjder?" Frågade jag och kollade tillbaka på Oscar som rodnade lite men nickade svagt på huvudet.
"Aha okej, men nästa gång skräm inte upp mig sådär. Trodde jag skulle få en hjärtattack" sa jag och höll handen för hjärtat. Ett litet, litet leende spred sig på Oscars läppar innan han åter gick till att lyssna på musik.
Men det lilla leendet fick mitt hjärta att svälla och en liten stöt att kittla till i magen.
Ett leende är egentligen allt han behöver ge mig för att förstå att jag har fått kontakt med honom.
Han föräldrar berättade för mig när jag skulle komma på ett möte till dem att Oscar har svårt att släppa in folk och få kontakt på honom. De berätta att han nästan aldrig log och att svara på frågor var Nolgård man var tvungen att kämpa hårt med.
Så det där lilla leendet betydde så mycket mer för mig än vad han nog tror. Så med en varm känsla i bröstet gick jag tillbaka till att se på film.

**

Bilen som Mia och Johan hade lånat under den här sommaren parkerade vid ett stort vitt hus.
"Då är vi framme" sa Johan exalterat och stängde av bilens motorer. Jag var den som gick ut först då jag skulle ta fram Oscars rullstol som var hopfälld i bakluckan.
Huset vi skulle i var ett enormt stort hus. En sten trappa gick upp till dörren och nästan varje vägg på huset var upptaget av gigantiska fönster.
När rullstolen var klar hjälptes Mia och Johan åts att bära ut Oscar från bilen. Jag såg på Oscar att han var väldigt generad när de bar honom. Dock kan jag nog förstå honom. Han känner sig som ett barn när han blir buren på det där viset, som att han inte kan göra något själv. Och det är ju sant han måste hela tiden ha någon som hjälper honom. Men det jag är rädd för är att hans föräldrar behandlar honom som en 3-åring bara för att han inte kan klara sig själv. Det dom inte förstår är att han är en tonåring precis om jag, han ska inte behöva behandlas olikt mig för att han sitter i rullstol. Så nu när jag ska ta hand om honom ska han inte få särbehandlas jag ska behandla honom som jag behandlar mina kompisar. Eller ja ex-kompisar.
"Felix gubben, tar du Oscars och din egna väska in?" Jag väcktes ur mitt dagdrömmande av Mias röst. Lydigt tog jag våra väskor ur bilen. Men istället för att direkt gå in med dem gick jag fram till Oscar och la hans väska i knät på honom.
"Du får bära din egna väska själv, höre du" sa jag och började dra in Oscar i huset. Jag kunde se leendet som prydde hans läppar trots hans försök till att gömma det. Känslan jag hade fått på flyget kom tillbaka men jag skakade bara bort den.

Du kan inte bli kär i honom Felix. Vad du än gör så får du inte bli kär i honom. Det kommer bara sluta som förra gången.

--------------

Korta kapitel jag vet. Förlåt men det är alltid så för mig i början av en berättelse. Men i nästa kommer det mer handling and stuff. Sååå stay tuned!!

Ha det bäst~Nemo💕😉