Silence.

Kapitel 21- du får mitt hjärta att slå.

-Felix POV-

"Felix.."
Orden lämnade Oscars skakande läppar medan tårarna rann likt ett vattenfall ner för hans kinder.
Innan jag visste ordet av det var Oscar framme vid sängen och tog ett starkt tag om min hand.
Jag kunde inget annat än bara iaktta hans varenda rörelse. Han var som en ängel.
Min ängel.
Rummets tystnad var skärande och det enda ljud man kunde höra var allas tyst snyftande och mitt EKG som hela tiden gav ifrån sig ett pipande ljud.
Mamma hade tagit sig fram till sängen och satt nu i pappas knä, på andra sidan av Oscar, och höll även hon en av mina händer.
Jag vill egentligen inte att dem ska se mig nu. Det är jag som får dem att gråta pågrund av hur jag ser ut. De ser hur svag jag är.
Aldrig vill jag se mina föräldrar så här förkrossade igen. Och med tanke på att jag var den som gjorde det blir tyngden på mitt bröst ännu tyngre.

Varför jag ligger här i den hårda sjukhus sängen är för att jag har blivit diagnoserad med cancer. Leukemi för att vara exakt.
De hade hittat det nu imorse när min mamma blev lite för orolig över min kraftiga vikt minskning och mina höga feber. Som bara hade ökat för var dag som gick.
Vi åkte akut in och doktor ville som vanligt att jag skulle ta ett blodprov, vilket vi gjorde.
Men sen sa han orden jag aldrig hade trott jag skulle få sagda till mig:

"Vi har nu fått provsvaren och tyvärr så visar dom att du har leukemi"

Min första tanke var att det var något sjukt skämt, men när jag såg hur mamma föll till knäna och pappa hade tårar rinnande längs kinderna fattade jag att detta inte var något skämt. Jag hade leukemi.
Doktor fortsatte prata när mamma hade lugnat ner sig om hur vidare detta skulle gå till.
Mycket av det doktorn sa hörde jag inte men det var ett par ord min hjärna tog upp.
"Du har, om inte framgång eller motgång, ett halvår kvar vid liv"

Om ett halvår eller mindre kommer jag inte få se min älskade igen. Jag kommer få lida i ett halvår bara för att sedan sakta tyna bort ifrån min andra halva, min Oscar.

Jag väcktes ur mina tankar av att mamma lätt skakade till mig. Mina ögon såg upp i hennes rödgråtna och en klump formades i magen.
"Jag och pappa går ner till cafeterian en stund" mamma kysste min panna och pappa klämde till min hand en sista gång innan dem var ute ur rummet.
Mina ögon förflyttades då från dörren till Oscars som såg oroligt in i mina.
"Hur mår du?" Frågade han med grötig röst.
"Jag mår bättre nu" jag försökte mig på ett leende vilket fick Oscar att le tillbaka men jag såg hur hans ögon tårades.
Försiktigt hoppade jag åt sidan så att Oscar skulle få plats bredvid mig.
Han fattade vad jag menade och hävde sig upp ur rullstolen och la sig ner i den trånga sängen.
Det fanns inte mycket plats så Oscars starka armar tog ett grepp om min midja och förflyttade mig från madrassen upp på hans bröst.
I Oscars armar var där jag hörde hemma. Ingen annanstans känner så hemma som här.
Jag kunde höra Oscars hjärta som dunkade vilket fick mig att bli lugn.
"Du hör mitt hjärta, va?" Frågade Oscar tyst medan han smekte mitt hår. Jag nickade svagt.
"Mm"
"Du ska veta att du är det som får det att slå, du har den kontrollen så att när jag ser på dig hoppar den över ett slag och när du kyssar mig stannar det," han viskade orden i mitt öra med grötig röst och mina ögon blev med ens tårfyllda.
"Felix du är mitt allt, hela min värld, jag skulle inte kunna klara mig en sekund utan dig på denna jord" tårar blötte ner min axel från Oscar och tårarna jag försökt hålla inne föll ner på Oscars bröst.
"Jag älskar dig Oscar, min ängel" meningen var svår att få ut, min mun var torr som sandpapper och min röst sprack gång på gång. Min hand pillade på Oscars hår medan mina tårar inte kunde sluta rinna. Oscars doft fyllde mina lungor och jag höll ett krampaktigt tag om hans nacke. Jag vill aldrig minsta honom, han var den som räddade mig, han är min levande ängel.
Ljudet av Oscars hjärta som dunkade under mig fick mig att bli sömning, mina ögonlock att bli tyngre och tyngre.
Innan jag föll in i en djup sömn kunde jag urskilja Oscars svaga röst som viskade ut;

"Felix lämna mig snälla inte"