Silence.

Kapitel 12-allt har en mening i livet.

-Felix POV-

Fyra veckor senare...

Jag vaknade av att något kittlade mig på näsan. Irriterat gnuggade jag mig där det hade kittlat och försökte somna om igen. Men det fick jag inte göra länge för snart efter det kände jag hur det kittlade på samma ställe så jag gnuggade mig ännu hårdare och irriterat där. Men när ett bubblade skratt som jag väl kände igen nådde mina öron öppnade jag surt mina ögon och såg, mycket riktigt Oscar skrattandes med en fjäder i handen. När han såg att jag hade vaknat till liv skrek han till och försökte rulla till andra sidan av sängen men jag tog ett fast grepp om hans midja så att han inte kom någon vart. Flinandes grenslade jag hans ben och la mina händer varnande på hans mage.
"Var det du som gjordes det?" Frågade jag och lyfte varnande på ett av mina ögonbryn.
"Ja, men du var tvungen-AHHHAHA" mina fingrar skuttade runt på hans mage och Oscars skrik skratt fyllde rummet. Hela tiden försökte han kravla ur mitt grepp eller be mig att sluta.
"Du får inte gå förens du har kysst mig!" Sa jag överlägset och fortsatte kittla honom.
"J-jag kan i-inte kyssa d-dig du är f-f-för långt upp" skrattade han fram.
"Använd magmusklerna" sa jag bara med ett flin lekandes på mina läppar. Och till min stora förvåning lyftes Oscars överkropp och hans läppar kraschade mot mina.
Som vanligt när han kysser mig slappnar jag av och allt runt om kring mig försvinner.
Plötsligt får jag en kraftig knuff i bröstet och hamnar pladaskt på det matt täckta golvet.
Oscars skratt bubblade ännu högre nu när han satt där.
"Du var tvungen att vakna, vi ska åka om en timme" små skrattade han. Irriterat följde jag honom med blicken när han hoppade upp ur sängen och ner i hans rullstol.
Jag reste mig sakta jag också och gick ut till köket där nu hela 'familjen' var samlad.
Oscars föräldrar fick reda på att vi var tillsammans för någon vecka sedan och ärligt talat brydde de sig inte alls. De bryr sig inte om något.
"Godmorgon Felix" hälsade Mia glatt som vanligt och till svar fick hon en huvud nick. Jag vill bara hem nu. Jag saknar mina föräldrar otroligt mycket och jag vill att de skulle få träffa Oscar.
I samtalen med min mamma och pappa har jag inte nämt att vi är tillsammans för att jag vill introducera honom ansikte mot ansikte som min pojkvän och inte över telefon. Det känns inte riktigt rätt att gör det så.

Vi satt som vanligt i tystnad och åt vår frukost. Oscar pratar fortfarande inte med sina 'föräldrar'. Men de sitter och konverserar lite allmänt med varandra medan jag och Oscar pratar med blicken. Vi har lärt oss att tyda varandras blickar under alla de tysta måltiderna. Det blir liksom en självklarhet vad hans blick betyder när man ser den så många gånger.

Väskorna stod i hallen och allt var ihop plockat. Jag satt i Oscars knä och höll på med min telefon. Eller ja, vi höll på med min telefon.
Instagram appen var den som var uppe och medan jag scrollade ner bland bilderna stannade ibland Oscar med sitt finger för att gilla en bild han tyckte om.
Efter ett tags instagram-gillandes kom de vuxna ner för trappan med alla deras väskor i händerna och leenden klistrade på deras ansikten. När jag såg det rullade jag bara på ögonen och reste mig från Oscars trygga knä för att kunna placera både min och Oscars väska i hans knä.
När jag hade gjort det gav han mig en dryg blick och kollade sedan ner på väskorna för att sedan möta min blick och lyfta på ena ögonbrynet.
"Du är den som sitter i rullstol" sa jag och höjde mina händer i en oskyldig gest och till svar fick jag ett överdrivet stort fake-leende. Innan jag började dra ut honom gav jag honom en snabb slängkyss och ett ögonblink.

Väl inne i bilen satte jag in mina hörlurar i min mobil och gav den ena snäckan till Oscar innan jag satte på en av mina favorit låtar.
Låten spelades och jag lutade mitt huvud mot Oscars axel och kollade ner på våra sammanlänkade händer.
Den här resan var egentligen bara min flyktväg från att få stanna i helvetets Sverige, men oj vad jag är glad att jag åkte på den här.
För som jag alltid har trott, allt som sker i livet händer för en anledning.
Det kanske var menat att jag skulle komma ut så att jag kunde se vilka av mina vänner var mina äkta vänner och vilka som bara gillade mig för den jag spelade. Och att jag då skulle åka på den här resan för att få träffa min livs kärlek. Det hände för en anledning.
Min hand passade så bra i Oscars. Den var som menad för att hålla i min, och min var menad att få ligga i Oscars.
Så många händer som jag har hållit och bara väntat på att få ligga i den här.
Jag tittade upp på Oscar som redan tittade på mig med ett stort leende som jag genast besvarade. Jag lutade mig sakta närmare hans ansikte men när jag precis var vid hans läppar vek han undan så att mina hamnade på hans kind istället.
Surt kollade jag på honom med ihoptryckta ögonbryn.
Oscar gav mig ett ursäktande leende och lät sedan sin blick hamna på de vuxna.
Ohh...

Bilen som vi hade hyrt när vi var här lämnade man vi gate ingången där en man skulle köra tillbaka den till sitt rätta ställe.
Vi gick in på flygplatsen och letade upp vårt flyg och vart det skulle avgå ifrån och tider osv.
Vi gick fram till den terminalen vi skulle gå in på och ställde oss i den kön som var för de som hade ett speciellt bagage eller något speciellt fordon. Vilket i vårt fall var rullstolen.
Ännu en gång satte jag mig i Oscars knä men satt nu bara och gjorde en av mina alla hobbys. Iakttog människor.

Vi var inte tvungen att sitta där så länge för efter bara några minuter lät en röst i högtalarna som sa att alla skulle gå mot rätt terminal för att flygen mot Sverige skulle börja borda nu. Vi var en av de första som skulle få gå på då vi hade speciella platser på flyget.

Inne på flyget satt jag denna gången också bredvid Oscar och ingen annan, det var bara vi två och sen satt hans föräldrar lite längre bak någonstans.
Människa efter människa kom på flyget och hittade sin rätta plats.
Och efter en kvart ungefär var alla på plats och flyget åkte ut från sin plats för att sedan åka mot startbanan där vi stod still en stund och en film på våra skärmar visade allt man behöver veta på flyget. Allt det vanliga som man sett en miljon gånger typ.
Och efter det var det åka av.
Hjulen lämnade marken och flyget flög högt upp i skyn.

Jag lutade mig bak och tog ett djupt andetag;
Nu kommer jag helvetets Sverige, men jag kommer med min älskade och nya krafter.

----------------

Sverige är du reda på att foscar bomben ska slå ner?

Ointressant kapitel men ibland blir det sådana.

Ha det bäst~Nemo💕😉