Silence.

Kapitel 20- synen jag fruktade.

(Jag var lat o orkade ej läsa igenom kapitlet så ni får se upp för fel o får gärna rätta mig)

-Oscars POV-

Två veckor senare...

Jag satt som vanligt i min rullstol i det trånga klassrummet fyllt med uttråkade tonåringar som lyssnade på lärarens eviga tjat om saker vi inte brydde oss ett skit om.
Egentligen borde jag lyssna men det enda jag kunde fokusera på var klockan som tickade uppe på väggen och bad, till vem det än var som fanns där uppe, att tiden skulle gå lite fortare så att jag skulle kunna åka hem till min älskling.
Felix låg än hemma och var sjuk. Inte hade han försämrats men han hade inte förbättrats på något sätt heller.
Han kunde inte hålla maten nere och hade en ständig feber och hosta. Egentligen vill jag bara vara hemma och hjälpa Felix för jag vet att med min när kontakt mår han bättre.
Men min mamma och Felix mamma tvingar mig att gå till skolan. De säger att jag inte kan förstöra min framtid bara för att Felix har fått en liten influensa men det de inte verkar fatta är att Felix är min framtid.
De hade iallafall sagt att om något skulle förvärras skulle de ringa så fort som möjligt och jag skulle kunna åka hem då.
Lektionen fortsatte på som vanligt men jag hade en dålig känsla över något. Det kröp i skinnet på mig och jag kunde inte koncentrera mig på något jag satt bara och kollade på klockan som sakta, sakta tickade vidare.
Någonstans mitt i lektionen öppnades dörren och alla ögon flyttades dit. Vår rektor steg sakta in i rummet och viskade något till vår lärare som sedan kollade med en svårläst blick på mig.
Redan då kunde jag känna hur handsvetten bröt ut och hur ena mitt ben började automatiskt skaka.
"Ursäkta om jag stör men Oscar Enestad kan du följa med mig, ta med alla dina grejer" förklarade vår rektor med stillsam stämma.
Innan hon ens hann säga alla ord hade samlat ihop alla mina grejer.
Rektorn stod vid dörren och höll upp den för mig att ta mig ut ur.
Så fort jag kom ut synade jag de tomma korridorerna innan mina ögon landade på Felix mamma som stod lite längre ner. så fort som jag kunde åkte jag fram till henne och desto närmare jag kom såg jag hur hennes ögon var röd gråtna och svullna.
En tung klump hamnade i min hals som jag hela tiden försökte svälja ner men som just i detta tillfället verkade omöjligt.
"Oscar gubben, Felix ligger inne på sjukhus han har fått en cancer diagnos" hennes röst bröts i slutet men det var inget jag tänkte på för så fort ordet cancer lämnade hennes mun stannade tiden, världen frös.
Min älskade hade cancer.
Av alla olika sjukdomar var cancer den jag hade fruktat mest av dom alla.
Jag hade inte ens förmått mig själv att tänka på att Felix skulle ha någon dödlig sjukdom och aldrig att han skulle ha cancer.
"O-Oscar vi måste åka" Cecilias hand var på min axel och rykte lätt till mig. Mitt medvetande kom sakta tillbaka och världen runt mig var nu inte frusen längre.
Jag tittade upp i Cecilias stora ögon och nickade på huvudet medan jag hårt svalde.
Cecilia gick bakom min rullstol och tog tag i den för att börja putta ut mig ur den stora gamla byggnaden.
Ute var luften sval men inte så att jag frös utan mer frisk. En blå Volvo stod uppkörd vid trottoaren som jag antog var Cecilias då vi körde mot den.
Väl framme vid bilen tryckte jag mig upp från rullstolen och hoppade in i framsätet.
Cecilia skyndade sig med att få in rullstolen i bakluckan innan hon också hoppade in i bilen.
Stressat satte hon på sig bältet och backade ut ur parkeringen innan hon satte klacken i gasen och vi kutade ner på gatan.
Jag kunde inte koncentrera mig på något jag ville bara komma fram till sjukhuset så fort som möjligt för att se om min älskade Felix mår bra. Om han lever.
Tanken fick en tung klump att lägga sig i magen.
Mitt huvud bankade hårt utan att jag vet varför och mina ögon sved för att varan att tårarna inte var långt borta.
Allt jag ville just nu var egentligen att spola tillbaka till tiden då vi var i Turkiet och mös tillsammans ute på solstolarna med den gassande solen på våra brun brända kroppar.
Men jag visste mycket väl att det inte går vilket fick tårarna att trycka på ännu lite mer.

Bilen saktade snart in på en parkering och ett stort vitt hus, som jag så väl kände igen, tornade upp sig framför oss.
Cecilia var fort ute ur bilen och framme vid min dörr för mig att kunna sätta mig tillrätta.
När jag satt ner och bilen var låst tog hon tag i mina handtag och puttade mig medan hon sprang in mot sjukhuset.
Glasdörrarna öppnade sig automatiskt framför oss och den vanliga sjukhusdoften slog emot oss som en vägg. Men vi slutade inte springa utan vi fortsatte på vår väg mot receptionen för att få väg ledningar till Felix rum.
En uttråkad kvinna med grått stripigt hår satt bakom desken när vi kom fram.
"Vart ligger Felix Sandman?" Frågade Cecilia stressat
"Är ni familjemedlemmar?" Frågade tanten med en uttråkad stämma och kollade inte upp från datorskärmen som hon satt och klickade på.
"Ja ja, jag är hans mamma, vart är han?" Frågade hon nu ännu mer stressat. För att visa mitt stöd la jag min hand över Cecilias.
Hon kollade frågandes ner på mig och jag besvarade med ett svagt leende som jag också fick tillbaka.
"Felix Sandman ligger på våning 5 rum 28" sa tanten. Ett fort 'tack' fick vi ur oss innan vi var påväg mot hissarna.
Allt gick bara för långsamt just nu och om jag kunde hade jag bara hoppat ur den här jävla rullstolen och sprungit tills mina ben vek sig upp till Felix.
Min hand hade fått något ryck så den slog löst mot mitt lår som att den höll någon takt som inte fanns.
Hissdörrarna öppnades och vi var fort inne. Jag tryckte på 5 och hissen började sakta röra på sig, för sakta.
Min hand slog hårdare mot mitt lår och jaget mig hårt i läppen för att inte bryta ut i ett stort skrik.
Men snart hördes ett klick och hissdörrarna öppnades. Vi steg ut och kollade oss om, till vår tur kunde vi se dörren med numret 28 på sig från där vi stod och utan att slösa någon sekund till små sprang vi fram till dörren.
När vi var framme vid dörren tag jag ett lät tag om handtaget och tryckte försiktigt ner det.
Rummet var mörkt så det var svårt att se vad som låg i rummet men jag såg det.
Och det var den värsta synen jag någonsin sätt.
Tårarna jag under hela tiden hade försökt förträngt slapp nu över och rann stilla ner längs mina kinder.
Med brusten och svag röst fick jag fram det enda jag kunde förmå mig själv att säga;

"Felix.."

----------------

Crying..

Förlåt men jag var tvungen, jag vet att många hade förutspått detta men förlåt men det här var hela tanken med boken. Förlåt igen hoppas ni inte hatar mig..

Ha det bäst~nemo xx