Silence.

Kapitel 5-den vackra svanen.

-Felix POV-

Jag satt på sängen i mitt rum och kollade ner på kläderna jag spridit ut över golvet nedanför och suckade djupt. Aldrig att jag kommer orka vika allt det här. En idé slog mig och ett flin kröp sig på mina läppar.
"Oscar, kom in hit!" Sa jag och försökte låta så snäll som möjligt. Och efter någon sekund öppnades dörren som separerade våra rum och in kom Oscar med sin rullstol. När han väl var inne i rummet kollade han mig rakt in i ögonen innan de föll på min klädhög och han höjde ögonbrynen.
"För att du är så snäll så ska du hjälpa mig att vika allt de här!" sa jag som om det vore självklart. Men Oscar korsade bara armarna över bröstet och skakade på huvudet. "Kom igen. Jag hjälper dig nu får du hjälpa mig" sa jag och sköt ut underläppen och kollade på honom med hundvalpasögon. Men Oscar skakade bara på huvudet ännu en gång. "Plus att vi kan lära känna varandra bättre" sa jag och då verkade han ge upp på mitt tjat och nickade.
"Yaaay" jag hoppade ner från sängen och tog upp en hög med kläder som jag dumpade i Oscars knä. Han kollade bara hopplöst på högen innan han en för en började vika några tröjor. Själv satte jag mig ner på golvet och började vika resten av kläderna.
"Okej så vilken är din favorit färg?" Frågade jag och Oscar höll upp en marinblå tröja och pekade på den. "Aa, okej min är grön tror jag. Jag gillar egentligen alla färger"
Jag fortsatte fråga helt meningslösa frågor till honom som jag visste att han skulle kunna svara på, på ett sätt eller annat. Det var verkligen något med honom som jag drog mig till. Vad just den saken var har jag ingen aning om.

Vi hade vikt kläder i vad som kändes som en evighet när Mias stämma ljöd genom huset.
"Killar det är mat!" Fort var jag uppe på fötter och hjälpte Oscar till vad man kan kalla matsalen.
Det här huset vi bor i är verkligen stort. Och i matsalen är ena väggen ett helt fönster där du kan se vattnet som brer ut sig på landskapet.
Jag slog mig ner på stolen bredvid Oscar som satt mittemot sin mor och jag hans far.
Maten som blev serverad var någon slags pasta som alla åt flitigt från. Samtal var hela tiden i luften och jag som sen barnsben aldrig har haft svårt att prata med någon var i full gång med att diskutera med föräldrarna.
Oscar där i mot satt och petade lite i sin mat utan att riktigt äta något vilket fick en bekymrad rynka att formas i min panna. Så medan Mia och Johan argumenterade vidare pasta eller spaghetti var godast lutade jag mig diskret mot Oscar så att jag kunde viska i hans öra.
"Ska du inte äta något?" Viskade jag innan jag lutade mig tillbaka och kollade på Oscar som fortfarande petade i sin mat. Så för att få hans uppmärksamhet la jag min hand på handen han hade i sitt knä. En varm stöt for upp genom min arm när våra händer kom i kontakt med varandra. Jag antar att Oscar också kände den här stöten för han tittade med uppspärrade ögon upp på mig. Han skakade sakta på huvudet innan han drog åt sig sin hand, sköt iväg tallriken och rullade iväg tillbaka till hans rum.
"Ehm Felix" harklade Mia sig och min frågande blick fångade hennes"om det är något du borde veta om Oscar är det att han har ett väldigt temperament. Han kan gå från glad till sur på ynka sekunder, något man måste lära sig leva med. Hur mycket det en kan störa dig" sa hon och jag nickade aningen irriterat på huvudet innan jag likt Oscar sköt ut tallriken, tackade för maten och gick till mitt rum.
Det som hade gjort mig irriterad var att hans egna mamma hade talat illa om hans beteende bara för att han gick ifrån maten. Såklart han kan bli sur fort när hans liv ser ut som det gör! Hans föräldrar behandlar honom som att han är fucking efterbliven! Det gör mig så oerhört frustrerad. Kan de inte se att han har ett temperament för att han är en tonåring! Det kallas hormoner! Någon borde göra lite research...
När jag hade lugnat ner mig och de vuxna hade dukat av middagen för att sätta sig ute på altanen tassade jag tyst till det tomma köket.
Efter mycket letande och rykande i skafferier, skåp och lådor hade jag fått fram två nutella mackor med banan och ett glas mjölk som jag hade ställt på en marinblå bricka. Då det är Oscars favoritfärg.
Denna gången gick jag ut ur köket med allt balanserande på en bricka men lika tyst smög jag ut och till Oscars dörr som för tillfället var stängd.
Med ena handen öppnade jag den vita dörren som gömde den vackra pojken som satt med en bok i sin rullstol med hörlurar på i ena hörnet. Dörren stängde jag bakom mig innan jag gick fram till Oscar sopade märkt av min närvaro och hade lagt hörlurarna åt sidan.
Brickan med kvällsmålet jag hade gjort i ordning ställde jag i hans knä innan jag själv slog mig ner på hans säng.
"Du åt ingenting" var det enda jag sa till honom för av någon anledning kände det som att fler ord skulle förstöra. Så jag satt där på hans säng med ryggen lutad mot väggen och iakttog när Oscar åt upp sina mackor.

Mackorna var uppätna men inga ord hade yttrats. Tystnaden som låg över oss var inte stel men den var inte heller skön. Den var intensiv. Som att vi försökte läsa av varandra genom blicken.
Men allt jag fick ut av blicken var hans skönhet. Hans otroligt vackra utseende. Och jag kan lova att hans in sida är minst lika vacker. För Oscar är vacker, hela han.
Han är som en svan. Så otroligt vacker att titta på, unik och skör men om någon kommer för nära går han till attack, han måste få sitt utrymme.

Minuterna vi hade suttit och beskådat varandra blev så småningom till timmar och när mina ögonlock inte längre kunde hålla sig uppe hoppade jag av sängen. Oscar bar jag upp utan någon större svårighet i famnen, medan han vände bort sitt generade ansikte, och la honom i hans säng.
Mina händer höll på att knäppa upp hans byxknapp när jag kände hur något växte där inne. För att inte göra Oscar ännu mer generad låssades jag inte om det utan drog av honom byxorna med ett bultande hjärta och svettiga händer.
Tröjan han hade på sig var en T-shirt så den fick han behålla på.
Precis innan jag skulle gå ut ur rummet vände jag mig om och mötte Oscars ögon som redan var på mig.

"Godnatt Oscar"

------------

Svan passar in på Oscar. För de är ju vita o ganska fluffiga så... VITT FLUFF FLUFF.

(Kommer inte publicera på ett tag för att jag kommer vara på läger)

Ha det bäst~Nemo💕😉