Big Town Girl!

Kapitel 29- Ethans tjocktröja

Förra kapitlet-

*Ethan *

"Då börjar vi"

* Emma *

Hon dejtar...vem? Min bästa vän dejtar.

Em- "Du dejtar..vem?"

Eve- "Lova att inte döma mig nu!"

Em- "Eve, var inte löjlig. Varför skulle jag ens tänka tanken att döma dig?"

Eve- "Jag vet men jag är nervös."

Em- "Säg bara tjejen"

Eve- "Okej här kommer det, Nathan."

Em- "Nathan, som våran Nathan? Killen som är bästa vän med min bror Nathan?"

Eve- "Japp han Nathan. Så vit jag vet känner inte jag någon annan Nathan."

Em- "Ahh jag är så glad för er båda, men jag lovar dig om han sårar dig kommer han inte få se morgondagen."

Eve- "hahahaha, det är därför jag älskar dig! Men jag måste gå nu. Hejdå!"

Em- "Hejdå, älskar dig!"

Där försvann hon. Åh vad jag är glad för deras skull. Min Evelyn växer upp. Jag sitter kvar här vid stranden med fötterna nedgrävna och solen börjar gå ner. Lite längre bort kommer ett gammalt par gående hand i hand. De pratar med varandra och man ser lyckan i deras ögon. Ännu lite längre bort ser man ett ungdoms gäng som spelar volleyboll. De ser glada ut och de verkar trivas med deras umgänge. Långsamt reser jag mig upp, borstar bort sanden från byxorna och börjar gå längst kanten där vågorna av vatten långsamt men säkert slungas upp.

Tankarna börjar komma återigen och imorgon åker Ethan med familj hem. Hem till London där alla vännerna fortfarande finns kvar. Vad ska jag ta mig till? Jag vill inte vara kvar här, jag saknar Eve något otroligt och att inte få se Ethan varje dag gör ont.

Jag går längre bort och tillslut kommer jag fram till en bänk. Gjord av trä och målat i grönt. Jag sätter mig ner försiktigt för att inte få några flisor och det knackar smått när jag har fått hela min tyngd på bänken. Nu har solen nästan gått ner helt och mörkret börjar lägga sig som ett täcke över stranden och hela staden. Mobilen tar jag ut igen ur fickan och klockan är mycket. Jag har varit på stranden i två timmar och det är nog dags att börja dra sig hemåt. Jag reser mig försiktigt upp igen och borstar av byxorna igen av ren vana. Sakta börjar jag gå över stranden, samma väg som jag gick förut för att komma hem. Fåglarna som kvittrade när jag gick hit har tystnat och det är helt tyst, förutom de låga ljuden som hörs av bilar som åker förbi på vägen längre bort. Det är inte jobbigt, obehagligt eller läskigt tyst utan det är en skön tystnad.

Längre fram ser jag huset som jag kallar hem. På parkeringen ser jag våran bil men bagars luckan öppen. Utanför ligger det resväskor, som tillhör alla i familjen Childs. Sakta och försiktigt börjar jag gå upp för uppfarten och snart är jag framme vid dörren. Ska jag gå in eller borde jag vända igen? Tänk om de fortfarande inte är klara och jag bara kommer att vara i vägen? Fast samtidigt så är alla resväskor redan här ute. Försiktigt öppnar jag dörren. Helt tyst är det och det enda som hörs är dörren som gnisslar.

Lukten av hemma slår mig i ansiktet direkt jag kommer in. Skorna sparkar jag av mig i högen av alla skor och den tjockare tröjan jag har på mig hänger jag på en av krokarna. Snabbt hoppar jag upp för trappan, två steg i taget. Jag går in på mitt rum som är tomt, madrassen på golvet som Am sov på är borta och alla kläder som hon hade är också försvunna. Eller hon sov inte där så ofta, men det var meningen så. Jag går fram till stolen som jag förvarar kläder på och letar fram den svarta tjocktröjan. Tröjan som jag tog från Ethan innan jag flyttade hit till Sverige. Det är hans fotbollströja, så det står hans nummer och namn på den. Som den gjorde då och som nu sitter lukten kvar, lukten av Ethan. Jag burrar in mig lite extra i den och kramar om mig själv. Allt för att försöka stanna lugn och inte börja gråta. Jag behöver Ethan, jag vet inte om jag klarar detta längre. Att vara 1450 kilometer bort.

Jag luktar på tröjan en sista gång innan jag går ner för trappan för att sedan leta upp de andra. I vardagsrummet sitter de. Ethan, Am, Max, Lucas och Ed. De vuxna sitter i köket. När jag kommer in kollar de upp och jag vinkar lite försiktigt. Ethan sträcker ut sina armar mot mig och jag går mot honom och sätter mig i hans knä. Hans armar slingras runt min midja och han burrar in huvudet vid min nacke. Jag blundar och försöker komma närmare än vad jag redan är. De andra börjar prata igen och vi sitter här i varandras armar och är tysta. Det är Ethan som bryter tystnaden mellan oss. Med ett enkelt "Hej, jag har saknat dig." "Jag har saknat dig minst lika mycket!" när jag har viskat ut orden vrider jag på huvudet så jag ser honom bättre. Håret är åt alla håll och kanter men han ser glad ut. Ögonen lyser ju närmare jag kommer. Jag kysser honom försiktigt på läpparna och villar sedan huvudet mot hans panna. Vi släpper aldrig ögonkontakten med varandra.

Jag sitter kvar i knät på Ethan men nu pratar vi alla, eller de pratar och jag sitter tyst och bara lyssnar. Mamma och pappa är och hämtar mat, pizza. Enkel mat när man inte orkar laga hade hon sagt, mamma. Ethan har lyckats att komma under min lager av tröjor och har händerna på min mage. Försiktigt stryker han tummarna upp och ner, rysningar från ryggen och jag slappnar av mer, om det ens är möjligt. Sömnen börjar komma krypandes och snabbt slocknar jag.

* Ethan *

Emma har varit borta ett tag nu och allt är klart. All packning är klar förutom tandborstar och det vi ska ha på oss imorgon. Vi sitter här nu i vardagsrummet, jag, Ed, Max, Lucas och Am. Medan de vuxna sitter i köket. Vi pratar om allt möjligt, om saker i London och saker som vi har gjort här. Ett gnisslande ljud hörs från hallen och det kan bara vara ytterdörren. Emma kommer hem igen. Snabbt efter att dörren går igen hör man hur någon springer upp för trappan. Jag gör ansatts för att ställa mig upp och gå upp till Emma men jag får snabbt en blick från Am. Som utstrålar att hon kommer ner till oss sen när hon är redo. Den säger inget annat. Jag sätter mig ner igen och försöker slappna av. De andra fortsätter att prata och jag sitter bara tyst. Igen hör man hur någon går i trappan och kommer in i rummet. Jag kollar mot dörröppningen där Emma står. Hon har min fotbolls tjocktröja, den svarta av de två jag har. Det är där den har tagit vägen, jag har letat som en galning för att hitta den.

Jag sträcker fram armarna mot Emma när hon inte gör något för att vissa att hon ska komma och sätta sig vid oss. Långsamt kommer hon mot mig och när jag når henne drar jag ner henne i mitt knä och slingrar runt mina armar runt hennes midja. Jag burrar in huvudet vid hennes nacke och låter mig själv slappna av. Vi sitter så här ett tag innan jag bryter tystnaden mellan oss. Jag säger ett tyst "Hej, jag har saknat dig." Snabbt får jag ett svar tillbaka. "Jag har saknat dig minst lika mycket!" Hon vrider om sitt huvud så att vi ser varandra bättre. Sakta börjar hon närma sig mitt huvud och försiktigt trycker hon sinna läppar mot mina. Hon drar ifrån och lutar sin panna mot min och jag ler.

Emma sätter sig bekvämt ner i min famn igen och hennes föräldrar kommer in i vardagsrummet. Berättar att det blir pizza till kvällsmat och det är ingen som klagar. Vi båda sitter tysta medan de andra sitter och pratar och jag kan tilläga något smått ibland. Jag har försiktigt fått in mina händer under hennes lager av tröjor och smeker henne lätt med tummarna på hennes mage. Jag känner hur hon lätt ryser och trycker sig närmare. Jag kollar ner på henne och ser hur ögonlocken försiktigt slår ihop och hur hon andas tyngre, hon har somnat.

----------------------

Jag vet, jag har varit långsam. Det har gått cirka fem månader. Iallafall har sommarlovet börjat och jag jobbar. Jag har fått sommarjobb, så jag står utomhus och säljer jordgubbar. I alla olika väder.

Vad har ni gjort än så länge på sommarlovet? Jag har varit i Göteborg, på One direction konserten på Ullevi. Det var så bra och jag hade så ont i halsen efter. Var någon av er där?

Vad tyckte ni om kapitlet? Ni får nästan påminna mig om att uppdatera för jag glömmer lätt bort det med allt annat jag gör under dagarna.

Ha det bra och så ses vi i nästa kapitel Bye