Big Town Girl!

Kapitel 24- Vem är du?

Förra kapitlet

Men tillslut hör jag en röst som jag inte har hört på flera veckor. Jag vänder mig och ser två personer som jag väll känner igen. Ed och min underbara pojkvän Ethan.

Jag slår till Max på ryggen, han vänder sig om och jag pekar mot Ed och Ethan. Snabbt springer jag mellan alla personer som går förbi och kastar mig in i hans armar. Jag strunta i alla personer som ger mig arga blickar om att jag armbåga de i magen eller sparka till deras väskor som gav resutatet att de nu ligger på det skitiga golvet. Efter några minuter av vårat kramkalas harklar sig någon bredvid oss. "Jag vill också ha en kram" säger Ed och slår ut med armarna. Jag byter famn och hör hur Ethan och Max börjar prata.

Jag släpper kramen och kollar runt. "De andra är påväg" hör jag en mörk röst säga. Jag vänder mig och ser Ethan. Jag ler och lägger armarna runt honom igen. Det läggs två armar till omkring mig och jag kollar bak, Amalia. "Ahhhh! Am vad länge sen" säger jag och vänder på mig så jag kan krama henne ordenkligt.

Efter alla kramkalas kom vi äntligen hem. "Här bor vi nu" säger Max och sträcker ut enna armen mot huset. Jag skrattar till lite och snabbt öppnar jag dörren och kliver in. Det luktar mat på lång väg, makaroner och köttbullar så gott.

Först delar vi upp oss i rummen. Ethan, Max och Ed skulle sova i Max rum medan jag och Am ska sova i mitt. Förs ville jag protestera men Am vill nog inte sova med två killar.

Middagen gick bra och vi "barn" som de vuxna sa skulle gå ut på en promenad i området. Jag hade bytt om från mina shorts till ett par jeans och tagit på mig en tjocktröja. Hand i hand gick jag och Ethan längst bak i klumpen av personer som jag har känt sen jag var liten. Alla pratar i munnen på varandra medan jag bara är tyst, tar in de underbara personerna som jag har saknat fruktansvärt mycket förutom Max då men man ser att han är glad över att de är här. Jag kollar runt på den fina omgivningen runt om oss. Träden hänger ner över oss i sina fina färger och himlen börjar bli smått rosa. Vädret blir även kallare och värmen jag får kommer från Ethan.

Tjocktröjan jag tog på mig innan hjälper inte mot kylan som kommer fram och det blåser allt mer.

"Kan vi inte börja gå hemåt?" frågar jag och hoppar på platsen där jag står för att bli varm. ''Jo det tycker jag också'' säger Am och vänder sig om och kollar på mig. Jag ler mot henne och släpper Ethans hand. ''Jag och Am kan gå hem nu och sen kommer ni senare. Om ni vill ha grabbsnack för vi tjejer vi ha lite girl time'' säger jag och gör armkrok med Am. ''Det är en toppen idé tycker jag'' säger Am och kollar mot mig och nickar. ''Okej, vi gör så'' svarar Max efter en stund. Vi vinkar och börjar gå mot olika håll. Jag och Am går mot huset medan killarna går åt samma riktning som alla fem gick förut.

Vi pratar på om allt möjligt och hela tiden vill jag ställa samma fråga 'hur beter sig Ethan nu när inte jag är där' men jag vågar inte. Am kommer säkert tycka att jag är löjlig som är orolig. Men saken är den att jag vet hur tonårs pojkar tänker. Jag lever med en dygnet runt och det är inte alltid lätt kan jag säga.

Tankarna snurrar runt och jag måste verkligen fråga. ''Hur är det med Ethan nu när vi har flyttat?'' Jag kollar upp på Am och och kollar tillbaka. ''Tjejen, du är väll inte orolig va? För det behöver du inte vara. Ethan var på dåligt humör i början men bu har det blivit bättre men han saknar dig något enormt Emma.''

Ett leende lägger sig över mina läppar och jag blir alldeles varm i kroppen. ''Inte orolig men jag är rädd, tänk om vi inte klarar av distansen? Han betyder så mycket för mig Amalia'' Jag kollar ner på grusvägen vi har hamnat på och tårarna är nära på att komma. ''Kom här'' säger Am och sträcker ut armarna. Jag kliver in i hennes öppna famn och släpper ut tårarna.

Efter ett tag börjar vi gå igen och framför oss kommer en kille gående. Inte vilken kille som helst utan Love. Han som jag har kunnat prata mycket med om min relation med Ethan. ''Jag går in så ni får prata ostört'' säger Am och går in i huset som vi precis hade kommit fram till. Jag nickar och börjar gå fram mot Love som stannade en bit längre upp på gatan.

*Ethan*

Emma och Am gick tillbaka medan vi killar fortsätter gå åt samma riktning. Vi pratar om fotbollen, hur det går i laget nu när han har flyttat. Jag berättar att jag fick ta över rollen som lagkapten och det går riktigt bra. Vi har vunnit varje match än så länge och vi får hoppas på att det håller sig så. ''Men usch vad vi har saknat våra två tvillingar på skolan'' säger jag och slår till Max löst på axeln. ''Haha, det är klart ni har gjort. Hur kan man inte göra?'' svara Max och vi alla bröt ihop av skratt.

''Jag måste verkligen gå på toa så jag drar mig nog tillbaka'' säger jag och stannar. ''Visst gör det, jag och Ed fortsätter gå en stund till eller...'' svarar Max och vänder sig om till Ed. ''Jadå gå du så fortsätter vi gå en bit till.'' Jag ler mot de och vänder mig om. Börjar gå uppåt igen och har huset som riktning.

Jag börjar närma mig huset och det är då jag ser det. Emma och någon kille. Vem är han och varför håller de två händer? Jag känner hur tårarna börjar rinna längs kinderna och hur näsan börjar bli täppt. Jag står bara stilla en stund och kollar på dem. Det är som världen har stannat, jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag känner inte någon här i Sverige.

Jag torkar snabbt bort tårarna som fortfarande rinner ner från ögonen ner över kinderna. Snabbt går jag mot huset, sliter upp dörren och stänger den med en smäll.

---------------------------

Kapitel 24!

Det tog ett tag men här det. Vad är det som händer? Och vad kommer hända? Vem vet, fortsätt och läs och få reda på det.

Är det några som läser? Skulle bli jätte glad om någon visar sig och vill berätta vad man tycker.

Ses i nästa kapitel, bye!