Big Town Girl!

Kapitel 16- Hej då

Förra kapitlet

Helt plötsligt börjar det applådera. Mer och mer.

* Emma *

Varför kan inte tiden stanna? eller iallafall gå långsammare. Klockan är 13 och om en timme går flyget. Jag och Max står och väntar på att resten ska komma så att vi kan ta ett riktigt vi ses senare för jag tänker inte säga hej då! De får faktist stå ut med mig fast jag bor flera mil bort.

Vi står vid grillplatsen i skogen och klockan tickar, vi behöver åka till flygplatsen om en halvtimme så att vi inte missar flyget, men vad skulle det göra. Jag längtar inte och jag vill inte äns flytta. Det är mamma och pappa, bara för de saknar sina familjer som vi inte vet något om. Det ända jag vet är att mamma har en storebror och en lillasyster och att pappa har två småsystrar. Men sen vet jag ingenaning, har jag några kusiner, lever alla i släkten eller har många dött? Jag vet inte.

När kommer dom? Vi har vart här nu i 5 minuter och de är 5 minuter sena. "När kommer dom?" frågar jag och kollar på Max som kollar ner i telefonen. "Nu" säger han och in på den lilla parkeringen ställer sig en silvrig bil bredvid Max svarta. Ut kommer alla fyra, vänta lite det är en till som kommer ut ur bilen... Ed. "Ahh Ed!" skriker jag och springer fram och hoppar in i hanns famn. "Hej Emma" viskar Ed i örat och släpper ner mig igen på marken. "Hej på dig också Em" säger Ethan och kollar på mig. "Oj hej älskling" säger jag och kramar om Ethan och jag planerar inte att släppa. Han bär upp mig och bär bort mig till sittplatserna där alla andra redan sitter.

******

"Jag vill inte åka till flygplatsen Max" gnäller jag igen för nog tredje gången på två miuter. "Emma! sluta gnälla, nu är det så här och vi kan inte göra något åt det." säger Max och kollar på mig. "Vi skulle ju kunna rymma någonstans här i London" skämtar Max och jag kollar på honom. "Ja det kan vi göra!" säger jag glatt och kollar på Max som kollar konstigt på mig. "Jag skoja Emma, det kan vi inte göra och opps, vi är framme." säger Max och stänger av bilen och kliver ut. Jag knäpper långsamt upp bilbältet och öppnar dörren extra långsamt och sedan kliver ut ur bilen i snigelfart. "Komigen Emma flyget tar ombord om 4 minuter så rappa på lite!" säger Max och börjar gå mot ingången. Jag struntar i vad han säger och fortsätter gå långsamt. "Emma kom nu! annars hämtar jag dig." hotar Max och går fram till mig. Jag skulle inte kunna bry mig mindre och struntade totalt i Max som stog en meter ifrån mig. Helt plötsligt lyfter han upp mig och går med snabb fart in i flygplatsen. Går mellan människor och målet är gate 14.

"Där är ni!" utropar mamma när vi kommer fram. "Ja tjejen vägrade att gå" säger Max och släpper ner mig på golvet igen. "Tack du men jag har egna ben, så du vet" sa jag till Max och slog honom på armen. "Säkert för du stog helt still där borta i minst 2 minuter utan att göra något och vi har ett flyg att passa." säger Max och drar mig in dit man visar biljett och pass.

Vi sätter oss i flygplanet och väntar på att det ska starta och åka bort från London. Det sista jag gör innan jag stänger av telefonen är att smsa Ethan "Älskar dig"

Jag måste ha somnat för att jag vaknar av att Lukas skakar om mig. "Em, vakna vi är framme." säger han och reser sig upp. Jag bältar upp mig och sträcker på mig. Går ut ur planet efter resten av familjen och tar våra väskor. När alla har hittat sinna saker går vi ut och ser en skylt där det står; "Välkommna tillbaka till Sverige familj Karlsson" Mamma springer dit och kramar om kvinnan som står där med skylten i händerna. Brevid henne står det en tjej som ser lika gammal ut som mig och Max.

Vi går långsamt fram till dom och väntar på att någon ska börja prata för det inte jag iallafall. Det blir en jobbig tysnad mellan oss 'barn' och jag känner mig tvungen att säga något. "Hej, jag är Emma och det här är min tvillingbror Max och våran bror Lukas" sa jag och samtidigt jag pekade på dem en och en. "Hej, jag heter Sandra och är eran kusin" säger Sandra och ler imot oss. "Och det där är min mamma Isabell" sa hon och pekar på kvinnan som mamma och pappa pratar med. "Och det är våran mamma Åsa och pappa Anders" sa Lukas och nickar åt höger där de står och pratar.

------------------

Kapitel 16 människor! Vad tycker ni om kapitlet? själv känns det lite konstigt för det hoppar lite men jag hoppas att ni försår.

Det var iallafall en riktigt snabb uppdatering men har inte haft något att göra så varför inte att skriva. Hade egentligen behövt börja på uppsatsen om Cubakrisen i historian men har absolut ingen aning om vad jag ska skriva fast jag har 4 papper med fakta. Men så är livet. Får väll sätta fart och göra klart den, iallafall börja så ses vi i nästa kapitel. Bye