Big Town Girl!

Kapitel 26- Jag älskar dig Ethan!

Förra kapitlet

Han kollar på mig med ledsna ögon innan han snabbt går mot Emma och den mystiska killen. Jag vänder mig om och springer mot huset. Innan jag stänger dörren efter mig möter jag Emmas blick. Jag struntar totalt i tårarna som rinner ner från hennes kinder. Jag smäller igen dörren och sparkar av mig skorna och slänger av mig jackan för att sedan springa upp på Max rum och slänga mig på madrassen som jag blev tilldelad igår.

* Emma *

Allt hände så snabbt. Innan jag han reagera hade Elias kysst mig och jag var i chock. I en stor chock. Jag tycker inte om honom, inte ens lite bara på kompis nivå och det trodde jag att han förstod men tydligen inte.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Ethan hade sätt och nu står Max och skriker över det som precis hände. Tårarna börjar rinna ner för kinderna och snabbt där efter kommer snyftningarna. Jag hör inte vad han säger, jag börjar viska samma ord om och om igen. "Det var han som kysste mig, inte tvärt om." Meningen började jag säga högre och tårarna slutade aldrig att rinna ner. "Max! Det var han som kysste mig inte tvärt om!" Han slutade skrika på mig och bara stirrade. Han säger ingenting och tårarna rinner ennu mer och snyftningarna blir högre. Han sträcker ut armarna och jag går långsamt in i hans famn.

Vi har säkert ståt är på trottoaren i tjugo minuter och äntligen börjar tårarna sluta rinna. Jag känner mig som en stor idiot. Allt är mitt fel och jag vet inte vad jag ska göra för att allt ska bli bättre. Det jag vet är att jag måste förklara mig. Berätta för Ethan vad som hände och hoppas på det bästa. Jag släppte greppet om Max och började gå mot huset. Jag hörde hur Max går efter mig med jag bryr mig inte om det. Jag går in i huset och möts av tystnad. Han måste vara här inne för vart annars skulle han vara?

Jag går upp för trappan och ställer mig framför Max dörr. Jag känner någons hand på min axel och jag vänder mig om. Där står ingen annan än Ed. "Vad har du gjort mot Ethan? Han gråter och vill inte säga vad som har hänt" "Det hände en sak där ute förut och jag måste prata med honom så om du ursäktar mig" säger jag och vänder mig om för att trycka ner handtaget. Jag kliver in i det mörka rummet och stänger dörren efter mig. Tänder lampan i taket och där ser jag honom. Killen som jag älskar av hela mitt hjärta och han ser helt förstörd ut.

Kvar står jag vid dörren och jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag säga hej eller ska jag bara sätta mig bredvid honom för att sedan bara prata?

Jag tar ett djupt andetag och kliver in i rummet. Ethan ligger där på madrassen med ryggen mot mig och sakta men säkert går jag fram till honom. Sätter mig ner på golvet på en kudde som jag tar från den andra madrassen bredvid. Eds kudde.

Jag lägger min hand över hans axel men där ligger den bara kvar i några få sekunder. "Ethan" är det ända jag får fram. Jag vet inte vad jag ska säga men samtidigt vet jag vad det är jag ska säga. Hur kan det gå ihop?

Det jag ska ju säga är enkelt;

Först måste jag förklara det som hände. För det andra berätta för honom vem killen var. För det tredje och den sista måste jag förklara hur jag känner.

Okej Emma, nu prickar vi av de tre punkterna. Det är enkelt... hoppas jag.

"Ethan, det som hände där ute var inte meningen" Jag tar en paus och fortsätter "Killen du såg heter Elias och är våran granne. Jag känner honom inte, jag bara vet vad han heter. Jag var påväg in i huset när han ropade på mig och innan jag han reagera kysste han mig och jag hamnade i chock."

* Flashback ur Emmas perspektiv *

Jag hade sagt hej då till Love och började gå mot huset. När jag nästan hade kommit fram till trädgården hör jag hur någon ropar mitt namn och jag vänder mig om. Det var Elias, grannen som Max träffade när vi precis hade flyttat in.

"Hej Elias" säger jag när han har kommit över vägen. "Tja Emma, jo jag måst bara göra en sak. Jag har sätt dig flera gånger nu och du är söt." Oj okej va bra att veta men vet han om jag har pojkvän och absolut inte letar efter något annat förhållande. "Tack" är det jag får fram och jag står kvar. "Jo jag behöver bara göra det här." Innan jag har reagera tryckte han sinna läppar mot mina. Han kysste mig. Elias kysste mig.

Innan jag han dra ifrån hör jag hur dörren smälls igen och snabbt är Max framme och allt börjar snurra runt. Vad har hänt?

*Tillbaka i Max sovrum hos Ethan och Emma *

"Och jag älskar dig ingen annan" är det sista jag säger när jag har förklarat klart vad som hände. Det är tyst, jag låter Ethan ta in det jag har sagt och kvar sitter jag här på Eds kudde på golvet bredvid Ethan som fortfarande ligger kvar med ryggen mot mig. Hoppas han inte sover.

Efter en stund vänder sig han om och kollar på mig. "Emma jag vet inte vad jag ska säga. Men det jag vet är att jag älskar dig och saken är den att jag kommer nog inte klara av distansen längre." Det han säger värmer förs hjärtat men sen kom distansen. "Ethan vi kan klara detta tillsammans eller hur. Vi klara allt tillsammans och det här ska inte hindra oss" En tår rinner ner från min kind och samma sak för Ethan.

"Saken är den Emma jag klara inte av att inte se dig varje dag och jag vill ha koll. Jag vill inte att Max ska ha det ansvaret som egentligen ska vara mitt." Ethan sätter sig upp och drar in mig i hans famn. "Jag älskar dig Emma och det hoppas jag att du vet och det som precis hände får aldrig hända igen för då tror jag inte att jag ska kunna förlåta dig" "Det kommer aldrig hända igen Ethan och jag lovar dig att vi kommer på någon lösning av denna distansen."

Här ligger vi nu på madrassen. Jag i Ethans armar och jag har aldrig känt min tryggare. Det ända jag vet just nu är att jag aldrig har varit gladare och jag vill aldrig här ifrån.

"Jag älskar dig Ethan"

--------

Kapitel 26.

Detta har varit en segt kapitel som jag då menar är att jag inte har kunnat komma på något att skriva om.

Tack A_jansson för idéerna som du gav mig och det kommer alltid att finnas kvar i bakhuvudet när jag skriver.

Ses i nästa kapitel Bye!