Big Town Girl!

Kapitel 14- Visste du?

Förra kapitlet

Tjejen jag retade för att vara tillsammans med min så kallade bror sen åkurs nio eller tjejen som jag kommer sakna otroligt mycket när hon flyttar till Sverige." sa Ed och det börja rinna en tår ner för hanns kind men var snabb med att ta bort den.

* Emma *

Jag trode aldrig han skulle säga något sådant. Jag har alltid trot att han bara har sätt mig som min brors flickvän eller tjejen jag kan lita på fast hon är tillsammans med brorsan och det betyder mycket för mig bara det lilla, allt måste inte vara stort för att det är tanken och tryggheten som räknas. Iallafall i det här tillfället.

När jag fick beskedet om att vi skulle flytta flera mil bort tänkte jag aldrig på Ed. Bara på Eve och Ethan, självisk nog. Jag borde ha tänkt på fler personer i min omgivning och det är rätt så många. Tjejerna i laget, klassen, killarna i Max lag, familjen Childs som har varit som min andra familj och Eve. Problemet är att det är bara en och 1/5 utav de personerna som jag rabblade upp och det är just Eve och Ethan som då bara är en medlem i familj Childs.

Och just Ed, hur kunde man glömma bort honom av alla personer? Han har ju nästan varit som en lillebror som jag aldrig fick förutom att man dejtar hans storebror. Men saken är den att det spelar ingen roll hur mycket han har retas, playar runt eller hur många gånger han bara är allmänt jobbig så kommer han alltid vara en utav de 10 mest viktigaste personerna i mitt liv och de kommer alltid att vara det.

Eller Am, Ethans storasyster. Hon som jag kan prata tjej problem med som skulle vara jobbigt att prata med mamma om. Hon har funnits där nästan hela mitt liv och vi fick en närmare kontakt när jag blev tillsammans med Ethan i 9an.

Men det jobbigaste är att det var inte jag eller Max som berätta de för dem, de var Ethan. Jag fick inte se hur de reagera, om de blev ledsna eller glada över att jag försvinner. Men antagligen så blev dem ledsna men det hade jag aldrig fått reda på om inte Ed hade sagt det för några sekunder sen. Men en sak är säker och det är att jag kommer att sakna dom, London och alla kompisar i och utanför skolan.

Men jag förstår Ethan i det sammanhanget för det måste ha sätt oroliga ut när han kommer inbärande på mig vid 19 tiden. Helt sönder gråten och sovande. Det måste nästan sätt ut som att jag hade blivit våldtagen eller ramlat ner för ett stupp men landade på en mjuk uppblåsbar madrass.

Och det är nu jag märkar att det rinner tårar ner över kinderna och sedan droppar ner på det smutsiga golvet.

"Jag visste inte hur du kännde över flytten och jag trode det bara var Am som visste om det" viskar jag och försöker torka bort tårarna men dem slutar aldrig rinna. " Det är klart du inte visste, du har inte frågat och varför skulle jag visa det för dig?" svarar Ed och sträcker sig fram för att torka bort tårarna som rinner ner från mina kinder.

"Va, ska tvillingarna Karlsson flytta" ropar någon ut i salen. "Japp de freaken till tvillingar kommer att försvinna från de engelska talande länderna och flytta till det landet som våra föräldrar är uppväxta i" svarar Max och ställer sig på en stol. Han sträcker fram handen mot mig och jag fattar ingenting. Vad är det han vill? ska jag visa upp mig ännu mer än vad jag redan gör. Så de kan filma mig för att sedan göra en film som kommer att döpas till "De pinsammaste stunderna i Emma Karlssons liv." För den skulle minst blivit 3 timmar lång.

Men jag gör som min bror säger och tar hanns hand och har drar upp mig på samma stol. När vi har fått tillbaka balansen av den drastiska händelsen säger Max det som jag aldrig någonsin skulle säga...."Emma, jag älskar dig, men det här blir för närgånget så jag tar den där stolen istället" Och han gör det med ett flin och bytter till stolen brevid. Den där typen är den jobbigaste och irriterande personen jag känner och jag känner rätt så många personer men jag bara skrattar och skakar på huvudet och säger "Men tänk om jag vill ha din närhet då?" han skrattar och någon i matsalen säger "Synd för dig Emma men då får alltid komma till mig" Usch, hur äcklig får man vara?

Jag kliver ner från stolen och börjar gå ut från matsalen. Det här blir alldeles för mycket. Både uppmärksamhet från hela skolan och jag gråter som att jag skulle vara tvungen att flytta här ifrån. Men vänta lite.... det är exakt det jag ska.

-----------------------------

Tjenare, kapitel 14 och sommarlovet närmar sig med elefant steg. Det är bara 5 riktiga skoldagar kvar ned lektioner och 6 dagar som det är elevensval och friluftdagar och sen är det den 10 och skolavslutning.

Nu pratar jag bara om mig men när slutar ni skolan?

Nästa kapitel kommer väll nån gån nästa vecka skulle jag tro... men vi får se. Bye