Förföljd

Låtsas Foten

10 timmar senare....

Operationen blev lyckad, handen är gipsad, doktorn sa att den kommer bli bra.
Om knappt en timme ska jag få testa en låtsas fot och lära mig gå i den! Med hjälp av kryckor förstås.
Medans jag väntar ligger jag i min sjukhus säng med rullstolen bredvid, i fåtöljen sitter som vanligt mamma, pappa är och dricker kaffe i cafeterian, mormor har åkt hem.
Dialog: M=mamma J=jag
M- Jennifer hur mår du? Du är alldeles vit i ansiktet.
Jag tvekar innan jag svarar:
J- jadå mamma jag mår bra
M- drömmer du fortfarande de där hemska mardrömmar?
J- ja tyvärr, de är nog det..
M- du ska se att allt blir bra.
J- okey, jag älskar dig mamma!
M- älskar dig också gumman!

En timme senare:
Doktorn kommer in och säger att det är dags att testa låtsas foten och testa gå för första gången på över ett halv år!
Jag blir glad men samtidigt nervös.
Doktorn går ut ur rummet men är tillbaka lika snabbt med låtsas foten, den ser förvånansvärt verklig ut.
Jag tar på den med hjälp av doktorn, får kryckorna och börjar gå, det känns så härligt och overkligt! Jag går genom hela korridoren min mor och doktorn ler mot mig, när jag är på andra sidan korridoren, vid cafeterian ser jag pappa sitta där med ryggen mot mig, jag ropar på honom han vänder sig om och ler mot mig, ger mig en tummen upp, her bort kaffet och kommer till mig. Jag börjar gå tillbaka med pappa vid min sida. Nu behöver jag bara sova här en natt till sen får jag fara hem och på måndag blir det skola!

Nästa dag:
Idag får jag fara hem och jag kan gå med hjälp av mina kryckor men de funkar jättebra och jag är jätte glad. Rullstolen måste följa med hem, den kan vara bra att ha om vi ska på nån utflykt med skolan eller nåt, då kan jag åka rullstol dit och sätta fast kryckorna på rullstolen på ett speciellt ställe. När vi går ut från sjukhuset så har mormor, pappa har redan farit iväg, han ska hämta min morfar, han har inget körkort längre så han kan ju inte köra.
Dialog: D-doktorn M-mamma Mo- mormor P-pappa J- jag Mor-morfar
M- är du redo gumman?
J- ja det är klart!
M- bra då går vi.
D- glöm inte rullstolen, bara för att de kan vara bra att ha.
Doktorn skrattar till och kommer springandes med rullstolen
J-oj haha tack så mycket!
Vi går ut genom sjukhus dörren.
Mo- ååh vad glad jag blir att du kan gå igen, ser du jag kan inte sluta le!
J- haha mormor, jag är också glad.
M- mamma (mormor alltså) vet du vars pappa är (min morfar alltså)?
Mo- nej, de har jag inte, du skrämmer mig
J- mamma Sluta skrämmas, kom vi far hem de kommer ju dit sa dem.

Vi for hem, de är fortfarande inte hemma och det har gått nästan två timmar! Mamma har redan ringt polisen. Jag blir jätte rädd. Undra vad som har hänt..

Då var kapitel 7 klart. Kommentera gärna vad ni tyckte, rösta gärna.
Vad tror ni har hänt pappan och morfarn? Vad vill ni ska hända i nästa kapitel?