Förföljd

Begravningen

Idag är det begravning, för min pappa! Åh det här är så hemskt, det har nu gått två veckor sen olyckan och jag gråter fortfarande.

Mamma kommer in och säger att det är frukost, vid bordet är det tyst och alla bara äter sin mat, efteråt går jag och fixar mig. Om en timme far vi. Jag sminkar mig, tar på mig min svarta klänning.

En timme senare:
Mamma ropar att vi ska fara, samtidigt som jag går ner för trappan får jag en konstig känsla, en klump i magen blandat med nån annat känsla, ingen aning om vad.

Under begravning grät jag massor precis som alla andra och det är väl klart, hela kyrkan är fylld med allt från släkt och vänner till hans arbetskamrater och såklart Erik.
Min pappa var en väldigt omtyckt person.
Jag skulle ha hållt tal men jag orkade verkligen inte så det blev inte av.

Efter begravningen for vi till ett litet hus som vi hyrt där vi skulle ha sorgefesten.
Nu är jag hemma och de första jag gör när jag kommer hem är att gå och lägga mig i sängen, jag somnar nästan direkt.

Dan därpå:
Mamma väcker mig och frågar om jag vill vara hemma från skolan idag, jag funderar ett tag men säger sen ja jag tror det vore bra. Mamma hade tagit ledigt från jobbet. Pappas gravsten kommer om en vecka, jag kan fortfarande inte fatta det här, hur kan nån göra såhär?! Min pappa.. Jag älskar och saknar dig så mycket, jag saknar dina ord, dit skratt allting.
Hela dagen går väldigt sakta, vi gör inte så mycket. På kvällen går jag till mitt rum, jag försöker sova men det går inte, jag börjar gråta efter ett tag somnar jag.
Imorgon ska jag till skolan...

Då var det gör kapitlet klart, kommentera gärna vad ni tyckte och rösta om ni vill!