Min Valentin

7. Ring brandkåren!

Onsdag 4 Februari

"Glöm inte att det är repdag idag. Hemma hos mig direkt efter skolan." Jag nickade samtidigt som jag tog ut mina idrottskläder ur skåpet för dagens sista lektion. Idrott, yay.

"Jag har inte glömt", sa jag och vände mig leende till Isac, som stod lutad mot skåpet bredvid mig. Han hade sina vanliga slitna jeans och en svart långärmad tröja med uppkavlade ärmar. Håret föll som vanligt ned i ansiktet vid varje rörelse han gjorde.

"Behöver du skjuts?" Jag tvekade inte med att nicka.

"Gärna. Ses efter sista lektionen?" Han log varmt och nickade.

"Jag möter dig på parkeringsplatsen." Med det vände han sig om och började gå bortåt i korridoren. "Och kom inte försent!" ropade han över axeln.

"Lovar inget!" ropade jag tillbaka. Jag hörde hans skratt innan han försvann till nästa korridor. Jag log lite för mig själv och vände mig om för att gå mot min lektion. Samtidigt var jag precis på väg att gå rakt in i Andrée.

"Wow, ta det lite lugnt där va?", skrattade han samtidigt som han tog tag i mig för att hindra mig från att ramla.

"Förlåt, jag såg dig inte", sa jag då jag återfått balansen. Jag tittade upp på hans ansikte. "Gick det bra?"

Han log brett. Åhh, det där leendet var så sjukt fint. Hans tänder var väldigt raka, undrar om han har haft tandställning? Hans näsa och åh hans ögon, de var så fina, hela hans ansikte var fint.
Jag märkte inte att jag granskat hans ansikte lite för länge förrän han frågade, "Har jag något i ansiktet?"
Jag spärrade upp ögonen lite och facepalmade mig själv mentalt. En rodnad steg sig på mina kinder då jag skakade på huvudet.
"Eh, nä jag skulle bara... ehm jag skulle bara se vilken ögonfärg du hade." Way to go Melody.

Han skrattade mjukt.
"Du är bara för söt."
Ring brandkåren för någons kinder brinner!
Jag trodde ärligt att mina kinder aldrig varit så röda som de var just nu. Och han kallade mig söt? Jag menar, titta på de där ögonen! Och skrattgroparna i kinderna! Och... okej jag måste verkligen ta och sluta kolla in hans ansikte.

Jag skrattade lite och tittade ned i golvet. Mina fingrar pillade nervöst på kanterna på ärmarna av den svarta hoodien jag hade på mig.

"Vad har du nu?" frågade han. Snälla säg att han inte såg mitt tomatansikte. Snälla, snälla, snälla...

"Jag har idrott, du då?", svarade jag och harklade mig lite.

"På riktigt?" frågade han glatt. Jag nickade, fortfarande vågade jag inte riktigt möta hans blick. Istället höll jag min blick på hans ljusblåa skjorta.

"Då är det er klass vi ska ha idrott med, vår lärare är sjuk så vi skulle ha med klassen som har idrott samtidigt."

Turen var inte på min sida idag. Jag var verkligen inte en idrottstjej och nu ska jag ha idrott med ett helt fotbollslag... tjoho...

Tänk om han ser hur dålig jag är? Tänk om han tycker att jag är värsta tönten som inte ens kan springa två varv runt salen utan att bli andfådd? Eller göra 10 armhävningar. Jag kan knappt göra tre. Och har jag nämnt att jag är bollrädd?

"Vad kul!" Min röst klingade falskt i mina öron och jag hoppades verkligen att han inte märkte det.

"Då ses vi i idrottsalen sen" Andrée lät glad och jag fejkade ett leende och gjorde tummen upp. Han gav mig ett sista leende och gick iväg för att hämta sina saker i sitt skåp. Själv gick jag iväg mot omklädningsrummen.