Min Valentin

12. Tagga

Måndag 9 Februari

Jag vaknade av min väckarklocka som visade 06.31 med stora röda siffror, med en lång suck gick jag upp för att göra mig i ordning.

Usch för måndagar.

Kylan attackerade mina bara ben och jag huttrade till, idag var det varma kläder som gällde.

Ur min garderob fiskade jag fram ett par svarta jeans, ett vanligt svart linne och en mörkt blå stickad kofta.

Min rutin varje morgon såg alltid likadan ut och idag var inget undantag. Efter att ha bytt om och borstat igenom håret gick jag ned mot köket. I trappen stannade jag till och rynkade pannan. Högljudda snarkningar kom från vardagsrummet och min puls gick genast upp. Det ska bara vara jag hemma nu, så vem är det då som... Isac. Gårdagen kom tillbaka och jag pustade lättat ut. Mina tankar hade redan börjat vandra åt inbrottstjuvar och liknande. Inte för att de brukade somna när de håller på att råna men...

Jag skakade på huvudet. Mina tankar svävade lätt långt bort, speciellt när jag var trött.

Mina steg styrdes mot köket där jag bestämde mig för att göra i ordning frukost, åt både mig och Isac. Med tanke på hans tillstånd så lät jag honom sova en stund till.

Jag fyllde vattenkokaren med vatten och lät det värmas upp precis till att det började koka. Därefter tog jag fram bröd, smör och pålägg och till sist varsin apelsin. Lite vitaminer var alltid bra på morgonen. Ur kökskåpet tog jag fram varsin tekopp och några olika sorters te, och honungen tog jag fram ifrån skafferiet.

Allting ställde jag prydligt fram på matbordet och log stolt. Det såg ut som på ett hotell.

"Isac." Jag lade försiktigt min hand på hans axel men fick inget svar. Det enda som hände var att ännu en högljudd snarkning steg ur hans strupe. "Isac, hallå, vakna!" Denna gången skakade jag till hans arm ganska hårt och såg nöjt hur han förvånat slog omkring sig innan han med en duns landade på golvet. Ett högt stön hördes från högen på golvet som var Isac och jag skrattade lätt till.

"Ojdå", sa jag lätt innan jag grabbade tag i hans arm och hjälpte honom upp i soffan igen

"Var det verkligen nödvändigt?", frågade Isac med halvt slutna ögonlock.

"Du vaknade ju aldrig, så då får man tåla det. Och som plåster på såren har jag faktiskt gjort frukost till dig också så det är bara att hugga in."

Isac gnuggade sig i ögonen och tittade förvirrat upp på mig.

"Det där med frukost låter jättebra, men innan det, kan du bara förklara för mig vad jag gör här?"

Jag borde ha förstått att han inte kom ihåg. Jag menar, jag har sett tillräckligt många filmer där folk blir fulla för att fatta det.

"Hur mycket kommer du ihåg?" frågade jag tveksamt.

"Jag var på festen och ..." Han stirrade koncentrerat ut i ingenstans och för en stund såg det ut som att han kom ihåg, men sedan skakade han på huvudet. "Det är det enda jag kommer ihåg."

Jag tvekade ett tag. Skulle jag berätta för honom eller...? Nej, bäst att undvika den obekväma stämningen.

"Du kom hit igår kväll och krashade typ direkt på min soffa", sa jag och ryckte på axlarna. "Du fick låna pappas kläder för dina var lite smutsiga."

"Oh, okej. Tack för att du lät mig sova här."

"Det var så lite så", log jag. Då vi stått så ett tag i tystnad harklade jag mig lätt. "Frukost?" frågade jag med hes stämma.