Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 25

Just nu står jag i vardagsrummet. Framför mig finns ett minnesbord med ett foto av min bror samt ett ljus uppställda bredvid fotot. Hans ansikte känns annorlunda och så obekant. Jag försöker minnas hans röst, men misslyckas. Resten av familjen sitter i köket. Anna har blivit lika lång som mig nu. Inte konstigt med tanke på att jag inte är speciellt lång. Hon har blivit mognare, vackrare. När jag kramade pappa grät jag. Så längesen jag andades in hans doft.
"Hej."
Jag vänder mig om och ser Felix stå lutad mot väggen till köket.
"Hej." Säger jag och ler försiktigt mot honom. Felix kommer närmare och ställer sig bredvid mig med ögonen fästa på Joakims foto.
"Jag saknar honom." Erkänner jag och Felix lägger en tröstande hand på min rygg.
"Jag är ledsen." Säger han och jag kollar upp på honom. Jag vill säga att han inte bör vara det, men jag kan inte. Felix är skyldig till att han är död, och jag tror han redan är medveten om det så jag vill inte påminna honom. Vi står under tystnad en stund innan Felix drar tillbaka handen och jag kollar på honom.
"Vill du se ditt rum?" Frågar han och jag inser att jag inte ens ägnat en tanke åt att jag har kvar mitt rum. Jag nickar och tillsammans går vi upp för trappan.
Mitt rum har inte förändrats ett dugg. Sängen står på sin vanliga plats längst in längs den vänstra väggen, bäddad som alltid. Skrivbordet står längst in, under fönstret och garderoben står som alltid mot den högra väggen. Mitt rum är inte stort, men tillräckligt.
"Det känns som igår." Säger jag och även fast jag inte ser Felix kan jag svära på att han ler. Jag inspekterar vidare och på skrivbordet står ett foto av killarna. Jag tar upp det och studerar det noga. Så mycket yngre, men ändå bara 3 år.
"Hur går det för er?" Frågar jag.
"Vilka då?" Svarar Felix och jag vänder mig om och visar upp fotot. Felix ler lite olyckligt och skakar på huvudet.
"Vi la av strax efter din olycka." Svara han och jag höjer ögonbrynen.
"Varför?" Frågar jag efter några sekunder.
"Jag kunde inte fortsätta. Musiken påminde mig om dig. Det funkade bara inte." Svarar han och jag tittar på honom.
"Förlåt Felix." Säger jag utan att riktigt veta varför. Han säger inget utan drar in mig i en kram.
"Jag har saknat dig så jävla mycket." Säger han med ett hopplöst skratt. Jag borrar in ansiktet i hans hals och ler.
"Jag har saknat dig med." Säger jag. Ärligt talat så är det inte sant. Felix har alltid varit med mig, han var liksom aldrig borta. Han var där hela tiden. Jag kollar upp på honom, studerar hans 18 åriga ansikte. Jag fattar det fortfarande inte. 18 år.
"Felix." Mumlar jag och placerar mitt huvud mot hans hals.
"Vad skulle du säga tidigare?"
Felix drar ifrån kramen och ser på mig med en blick jag inte riktigt förstår vad den betyder.
"Kom." Säger han, tar min hand och leder mig mot sängen och sätter sig ner. Jag sätter mig ner bredvid honom, våra händer fortfarande placerade i varandra.
"Vad är det?" Frågar jag, lite oroligt då han tittar på mig med bekymrade ögon.
"Du kan inte bo kvar här Märta." Säger han och jag ser oförstående på honom.
"Va?" Säger jag och han suckar lätt vilket gör mig lite irriterad. Han får väl ändå ta och berätta vad han menar.
"Du måste flytta in hos mig. Du kan inte stanna här." Säger han men jag skakar på huvudet.
"Jag tänker inte flytta. Jag har just kommit hem?" Säger jag oförstående och Felix tar ett djupt andetag.
"Du förstår inte..." Börjar han men jag avbryter honom.
"Men förklara då." Säger jag lite surt.
"Om du bor kvar här har jag ingen möjlighet att skydda dig. Om Lukas kommer hit..." Säger han men forsätter inte meningen. Jag förstår ändå vad han tänker säga.
"Jag tänker inte flytta Felix." Bestämmer jag men Felix skakar på huvudet. Han är lika bestämd som jag.
"Jag prioriterar din säkerhet framför allt annat just nu. Speciellt nu." Säger han och jag tiger.
"Förstår du inte att du utsätter hela din familj för fara om du stannar här?" Frågar han och jag blir plötsligt osäker. Jag fortsätter vara tyst och bara tittar på honom.
"Vad tror du händer när han kommer hit? Vad tror du han gör om du och Anna är hemma ensamma?" Frågar han och jag känner hur hjärtat bultar. Jag vill gråta, eller skrika.
"Felix... Jag kan inte... Jag kan inte bara lämna min familj..." Säger jag samtidigt som jag tittar ner och skakar mitt huvud. Felix kramar min hand hårt.
"Jag vet att det är svårt. Men om du ska ta dig genom det här behöver du behöva gå igenom svårare saker." Säger han och jag får plötsligt ångest. Jag vet att jag inte har något val, att jag måste bo hos Felix. Det är för mitt eget bästa och jag litar på Felix.
"När?" Frågar jag efter en stund.
"Så snart som möjligt." Svarar han och jag tar ett djupt andetag.
"Vad ska jag säga till mina föräldrar?" Frågar jag och Felix ler lite.
"Säg att du ska bo med mig ett tag. Dom kommer förstå." Säger han och jag skrattar till.
"Ett tag?"
"Tills alla problem är lösta." Svarar han. Du menar tills Lukas slutat andas. Det är inget jag säger utan jag nickar bara och tittar in i hans gröna ögon. Felix höjer sin hand och smeker min kind vilket skickar små stötar genom hela kroppen.
"Vi kommer klara det här." Säger han och tittar mig i ögonen. Jag nickar igen och ler. Felix lutar sig fram och kysser mig mjukt på läpparna. Precis när han ska dra sig tillbaka kysser jag honom igen och håller kvar honom en stund. Tusen fjärilar vaknar i min mage och mitt hjärta bultar hårdare. När våra läppar glider isär varandra andas båda häftigt, trots att det bara var en enkel kyss.
"Vi borde kanske gå tillbaka ner nu." Andas jag och Felix nickar. En enkel kyss.