Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 31.

Det var väldigt trevligt att få träffa Cecilia igen. När vi sitter i bilen påväg hem till Stockholm igen känner jag mig lite gladare och lättare på något sätt. Klockan är närmare ett nu och jag har fönstret öppet några centimeter och låter fartvinden fläkta min hand. Det ända Felix hämtade var en box, fylld med vad vet jag inte och jag är inte säker på att jag vågar fråga heller.

"Vill du stanna och äta på McDonalds?" Frågar Felix och jag nickar glatt. Jag kan inte ens komma ihåg hur en chicken nugget smakar. Felix ler när han ser hur exalterad jag blir över något så litet som en lunch på McDonalds.

Jag önskar att jag hade tagit på mig långbyxor när vi kliver ur bilen eftersom det blivit lite kyligare nu. När vi går mot ingången kan jag inte låta bli att stirra på Felix hand som hänger längs hans sida. Jag tar den försiktigt, flätar ihop mina fingrar med hans. Beröringen får honom att titta på mig och jag ler försiktigt upp mot honom. Han ler varmt tillbaka och jag känner en varm känsla i magen.

Inne på McDonalds är det ganska tomt. De ända som är här är en mindre familj med två barn under 5 år och en, vad jag antar utifrån kläderna, lastbilsförare. Jag beställer 6-pack chicken nugget med bearnaisesås och känner hur det vattnas i munnen på mig. Felix beställer nån burgare med meny. Medan vi väntar på maten slänger jag en blick mot familjen som sitter i mitten. Ena barnet, som inte kan vara äldre än 1 år, sitter i en bebis stol och grisar med sin mat. Det andra barnet är nog närmare 4 år. Han sitter och pratar glatt om leksaken han fått i sin Happy Meal och jag kan inte låta bli att le. Felix följer min blick och ler han också.

"Tänk när man har sånna där springandes hemma." Säger han och jag skrattar till och fylls plötsligt av en konstig känsla av att framtiden ligger närmare än vad man kan tro. Jag är redan 18. Felix måste ha märkt att jag zoomade ut för en sekund för han tittar en aning oroligt på mig. Jag känner hans hand mot min rygg.

"Är du okej?" Frågar han och jag nickar, även fast vi båda vet att jag egentligen skriker inombords.

Vi får vår mat och bestämmer oss för att sitta vid fönstret. Jag vågar knappt ta första tuggan. Tänk om jag inte tycker om det längre? Tänk om jag avskyr det?

"Du kommer väl ihåg hur man äter chicken Nuggets hoppas jag?" Säger Felix med ett litet leende. Jag skrattar till och skakar på huvudet.

"Jo, men jag är rädd för att jag inte ska tycka om det." Svarar jag och Felix ler mot mig.

"Det kommer du göra." Säger han och jag tar första tuggan. Wow.

"Ser du?" Säger Felix när jag redan hunnit börja på nästa.

"Mhm." Svarar jag med munnen full och Felix skrattar.

💓

Jag börjar lära mig vägen hem till Felix's lägenhet utantill nu. Inte för att Felix skulle släppa mig ur sitt synfält förrän Lukas är ur vägen, men det känns ändå skönt att inte känna sig så vilsen. Felix parkerar utanför porten som vanligt och vi kliver ur bilen. Han blir alltid lite mer vaken när vi befinner oss nära lägenheten, som om han vet att Lukas står bakom hörnet vid slutet av gatan och kollar på oss. Felix öppnar bakluckan och tar ut boxen.

"Kan du ta den här?" Frågar han och jag tvekar inte en sekund på att ta emot boxen. Jag börjar gå mot porten medan Felix stänger bakluckan och låser bilen. När vi kommer upp för trapporna håller han upp dörren för mig och så fort jag kommer in ställer jag ner boxen på golvet. Den va hyfsat tung, iallafall för mig. Mina muskler är fortfarande inte helt återställda så jag skulle egentligen behöva besöka en sjukgymnast.