Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 19

Dagen igår var... Konstig. Mina tankar var helt huller om buller. På något sätt visste jag vilka killarna var, men ändå inte. Allt var så krångligt. Idag kommer sjukgymnasten hit. Hon ska berätta vad som händer i framtiden. Jag har redan tröttnat på sjukhuset. Jag har legat i den här sängen i 3 år. Jag vill upp och röra mig, men eftersom min kropp är ur funktion så kan jag inte. Förstå det här ur mitt perspektiv så är du jävligt duktig. Jag känner knapp min kropp. Det enda jag kan röra är huvudet, händerna och armarna.
"Godmorgon Märta!" säger Annika leendes när hon kommer in.
Hon håller i en bricka med frukost på.
"Godmorgon Annika" svarar jag och ler.
"Hur mås det idag?" frågar hon.
"Jag vill röra på mig" svarar jag och skrattar till.
"Jag förstår, jag ville också upp och röra på mig när jag vaknade. Men du mår tydligen bättre idag än i går" säger hon och ler brett.
"När kommer sjukgymnasten?" frågar jag.
"Hon kommer klockan 2" svarar hon och ställer ner brickan på bordet bredvid sängen.
Jag tittar på klockan. Hon är bara 9. På brickan står ett glas med vatten, en macka med smör och ost på och en tablett vid sidan om glaset.
"När kommer jag få börja gå?" frågar jag.
"Så snart som möjligt. Vi vill att din kropp vänjer sig med att röra på sig, annars finns en risk att du blir förlamad" säger hon.
Det låter skrämmande. Tänk dig att aldrig mer kunna göra saker som att springa, simma, campa... att sitta i en rullstol resten av sitt liv.
"Men oroa dig inte. Tänk dig dom som legat i koma i 20 år" säger hon och ler.
"Hade du svårt för dig att lära dig gå? Jag menar, när du vaknade?" frågar jag.
Annika ler och skakar på huvudet.
"Nej, det tog fyra lektioner för mig. Det går nog snabbare för dig" säger hon.
Jag nickar. Jag sätter händerna i sängen och häver mig upp i sittande ställning. Det värker som fan i armarna. Jag stönar till och lägger ner armarna i mina knän.
"Kommer Felix tillbaka idag?" frågar jag.
Jag vet inte varför jag vill att han är här. Han är min pojkvän, men det är inte därför. Jag vet inte ens om jag har några känslor för honom. Men det kanske är förståeligt.
"Ja, han kommer klockan 12 och stannar tills sjukgymnasten kommer" svarar Annika och sätter sig på stolen.
Jag sträcker mig efter mackan och tar en tugga. Det känns ovanligt men ändå så bra. Smakerna är främmande och goda. Jag tar snabbt en tugga till.
"Det ser ut som om du inte fått något att äta på 3 år" skojar Annika och ler.
"Haha" säger jag ironiskt med munnen full.
Annika skrattar åt mig och ger mig vatten glaset. Jag tar en klunk och låter maten sjunka ner.
"Kan du inte fortsätta berättelsen nu?" frågar jag.
"Jo, men bara till klockan 12" säger hon och ler.
Jag tar en tugga och gör mig redo.
"Så, vi var på den här festen. Jag träffade den här snygga killen. Klockan blev mycket, jag tror det var över 2 på natten, men jag minns inte så bra. Mina kompisar var allt annat än nyktra. Och jag skulle inte påstå att jag var nykter heller för den delen, men nyktrare än mina vänner. Elisa, en av mina vänner, började gråta över hennes pojkvän hånglade med någon och att hon aldrig skulle förlåta honom. Såklart skulle jag vara den tjejen som tröstade och alltid fanns där. Det var en av egenskaperna jag hade; att visa medkänsla. Och inte långt efter det ser jag Elisa stå och hångla med Denise, hennes pojkvän. Jag kunde inte göra annat än skratta åt henne. Men som sagt, vi alla var fulla och visste nog inte vad vi gjorde. Jag tror klockan började närma sig tre innan vi började röra oss ut ur huset. Vi vinglade runt på gatan, skrattade åt ingenting, jag tror faktiskt någon av oss kräktes. Vi bodde ganska långt från festen, så vi skulle försöka få tag på taxi. Men ingen taxi var villig att ta med ett par fulla tjejer i bilen. Men sen var det två trevliga killar som gick med på att skjutsa oss. Vi tänkte inte, utan vi gick med på det. Dom frågade vart vi bodde, vi svarade vart. Men så plötsligt small det. Jag minns inte mycket eftersom vissa minnen aldrig kom tillbaka. Tre poliser minns jag. Jag minns också hur jag blev inrullad i en ambulans bil. Ljuset från bilarna bländade mina ögon och skapade svarta prickar som dansade framför ansiktena. Ambulans personalen sa alltid 'Stanna hos mig, Annika' upprepade gånger. 'Titta mig i ögonen, blunda inte' hela tiden. Jag kommer i håg att jag frågade någonting i stilen 'vad hände?'. Killen klädd i ambulansuniform svarade, men mina öron hade lagt av. Jag hörde ingenting förutom mina andetag som bara blev snabbare och snabbare. Tillslut upphörde andetagen och allt blev svart. Nästa gång jag vaknade var på sjukhuset. Allt var annorlunda. Hela min kropp värkte och jag kände knappt mina ben. Bredvid mig stod en apparat som pep med jämna mellanrum. Plötsligt öppnades dörren och en sjuksköterska kom in. Hon var iklädd i likadana kläder jag har nu. Hon log mot mig och berättade hur läget låg till. När hon sa att jag legat i koma i 5 år blev jag helt stel. Jag kunde inte förstå att jag missat hela min gymnasietid och studenten. Jag skulle fylla 21. Förstå om jag blev förkrossad. Men jag lät inte besvikelsen ta över min kropp. Jag bestämde mig för att bli frisk. Allt gick segt i början. Mina föräldrar och vänner stöttade mig. Min kropp började sakta men säkert återställa sig. Jag minns en sak så tydligt. Första gången jag satte ner min fot på det kalla golvet. Att känna kylan sprida sig genom foten och strålas upp i benet. Det var en härlig känsla. Jag minns mina första steg. Jag fylldes med energi och känslan är helt obeskrivlig. Jag kände mig upprymd och fri. Det var något nytt. Jag fick inte gå länge, med tanke på att jag skulle ta dom små stegen före dom stora. Så jag fick sätta mig ner på en stol. Sedan upp och gå, denna gången lika spännande. Jag hade inte fått komma ut i friska luften på 5 hela år. Så när den dagen kom, då jag skulle få sätta ut min fot i gräset utanför, hade jag inget annat än ett leende fastklistrad i ansiktet. Jag log hela dagen. Jag var så lycklig. Att känna gräset under fötterna, mellan tårna. Det var obeskrivligt. Allt var så nytt, främmande men ändå inte. Det var som om jag aldrig sett himlen blå, eller gräset så grönt, eller träden blomma. Jag var lycklig. Den dagen var den lyckligaste jag upplevt under hela min ungdom. Jag ville ut, dag efter dag. Jag fick aldrig nog av det. Varje natt somnade jag med ett leende på läpparna, hur komplicerade mina tankar än var, så somnade jag med ett leende. Efter 3 månader på rehabiliterings schemat blev jag frisk och fick åka hem. Det var en stor fest hemma. Hela släkten var där. Mina föräldrar var så stolta över mig. Jag skrattade mycket den kvällen. Men nu började allvaret. Jag hade missat hela gymnasiet och var nu tvungen att börja som 21 åring. Att vara 5 år äldre än sina klasskamrater kanske inte verkar vara så kul, men jag fick många vänner. Alla vill veta min historia, hur jag lyckats klara mig, varför jag inte gav upp. Jag träffade såklart mina gamla vänner i min egen ålder som jag själv gått i klass med. Ingen annan fick större skador i bilkrocken. Jag skulle inte påstå att jag hade otur, utan att det var så det skulle bli. Allt händer av en mening. Jag vet inte vad syftet var, men tack vare att jag gick på festen, fick skjuts av de där två trevliga killarna och fick dessa skador som jag fick i kraschen, sitter jag nu här idag, utbildad läkare. Efter allt som hände, när jag gick ut ur gymnasiet och tog studenten stod det klart för mig att jag skulle utbilda mig till läkare. Och nu sitter jag här med dig" avslutar hon och ler.
"Så... Du ville bli läkare pågrund av att du hamnade i koma?" säger jag.
Annika skrattar och nickar.
"Knäppt va?" säger hon.
"Nej! Det är sjukt coolt!" utbrister jag, fascinerad av berättelsen som nyss fyllt mina öron.
"Vilken historia! Du är jätte duktig på att berätta!" säger jag.
"Tack, jag berättar historien för alla som vill lyssna" säger hon och ler.
"Jag tycker det är en vacker historia" säger jag.
Annika nickar och kollar på klockan.
"Oj! Klockan börjar bli mycket! Snart tio i tolv" säger hon.
Har tiden verkligen gått så fort?
"Vill du ha alvedon, för huvudet?" frågar hon.
"Nej tack, de thär bra" säger jag och ler.
"Jag lämnar glaset och alvedonen ifall att" säger hon och ler.
"Tack" ler jag.
Annika lämnar rummet med ett leende och brickan i handen. Jag tänker på det hon sa om att sätta ner foten i gräset. Jag blundar och försöker föreställa mig hur det skulle kännas. Gräset är lite fuktigt och små vattendroppar rinner ner för min fot och kittlar mina tår. Fåglarnas kvitter ekar mellan träden och blommornas lukt fyller min näsa. Vita fluffiga moln syns på den klarblå himlen. Dom seglar förbi i vinden som blåser mig i ansiktet och kastar mitt hår bakåt. Jag tar ett steg och känner hur mina fötter sjunker ner i gräset. Ett andetag fyller mina lungor med frisk kall luft. Ett par vita blommor svävar ner från himlen och landar på marken. Jag öppnar ögonen och är tillbaka i sjukhusrummet. På dörren hörs två knackningar.
"Kom in" säger jag.
Dörren öppnas och Felix kommer in. Jag blir glad när jag ser honom. Men ännu gladare blir jag när jag ser vem som kommer efter honom. Mamma.