Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 11

Jag bokstavligt talat flyger upp ut sängen när väckarklockan ringer. Idag ska Felix komma tillbaka till skolan efter, vad kan det vara, tre veckor? Fatta om jag är hypad. Vår kontakt har varit väldigt dålig med tanke på att han inte haft tid. Så vad har jag gjort när killarna inte varit här? Jo, jag har hunnit med en massa saker! Jag har lärt mig att man kan leva utan sin pojkvän i tre veckor och det har hjälpt mig att bli mindre beroende av honom. Såklart har jag saknat honom, men det har varit skönt med en kort paus. Och nu har jag hela sommaren framför mig tillsammans med Felix. Jag har sökt in till gymnasiet jag vill gå på, men tyvärr har svaret inte kommit, men jag hoppas på att jag kommer in där. Det skulle vara så grymt coolt. Jag vill gå media och design. Och det är en väldigt fin skola, så ja, jag hoppas verkligen på det bästa.
"Godmorgon hjärtat!" hälsar mamma när jag kommer springandes ner för trappan.
"Hej mamma!" säger jag glatt och springer fram till skafferiet.
"Varför så glad?" frågar hon och tittar upp från tidningen.
"Men hallå?! Felix kommer idag!" säger jag och ler.
"Juste ja! Har du hört något från honom?" frågar hon och ler.
"Nej, eller alltså, vi har inte haft så mycket kontakt. Men han smsade igår och sa att han skulle komma idag."
"Vad roligt, men nu måste jag rusa annars kommer jag försent! Men du hälsa Felix!" är det sista hon säger innan hon försvinner ut i hallen.
Jag äter upp snabbt och hinner inte tänka något alls innan jag står påklädd i hallen. Med väskan på axeln, jackan över armen och solglasögonen på pannan lämnar jag huset med snabbt tempo. Första lektionen har jag matte och Felix NO. Vilket betyder att jag inte träffar honom förrän klockan 10.30. Men jag står ut. Liksom, hallå? Jag har varit utan honom i tre veckor.
Det är soligt och varmt, så egentligen skulle jag inte behövt ta med mig jackan, men man kan ju aldrig veta. Det är ju trots allt bara april, och vi alla vet hur ett april väder kan vara. Ena dagen sol, andra regn och tredje snö. Om man skulle förklara det med ett ord: Svergie.
Dörrarna känns lätta att trycka upp idag. Jag går med ett leende på läpparna när jag svänger in mot skåpen. Jag antar att Felix inte kommit än, men det gör inget. Jag kommer på mig själv att jag glömt mobilen hemma. Jag svär en kort ramsa innan jag låser upp mot skåp och lägger in väskan. Det känns så konstigt att vara utan sin mobil i skolan. Men nu Märta har vi lärt oss en läxa. Att inte stressa på morgonen.
"Fan vad tidig du är då!" hör jag en välkänd röst säga.
Jag ler mot den brunhåriga killen som kommer gående mot mig.
"Well..." säger jag och rycker på axlarna. "Ibland är man väldigt morgonpigg."
William ler mot mig men blir sedan ovanligt allvarlig.
"Har du hör någonting från Joakim?" frågar han.
Jag fryser till och skakar på huvudet. William undviker min blick genom att titta ner i golvet.
"Vaddå?" frågar jag nervöst.
"Nej, inget speciellt men det hände en sak... Men det var inget!" säger han och viftar med handen framför sig.
Jag ser att han döljer något. Det är någonting med Joakim som oroar honom, och jag vill få reda på vad. Apropå Joakim. Han har inte varit hemma på en vecka. Han kom hem för två veckor sen och packade en väska och sa att han skulle sova på något hotell i södra Stockholm. Ni förstår säkert min reaktion på det? Han sa inte varför. Han bara gav mig en lång kram, puss på kinden och en svag viskning 'jag älskar dig'. Senaste samtalet från honom var så konstigt. Om jag hade min mobil hade jag ringt honom på direkten. Han måste sluta gå bakom min rygg. Jag börjar bli riktigt orolig nu.
Jag skymtar en blond skalle bakom William's axel. Jag ställer mig lite på tå för att kika över hans axel. Dum ide. Blondinen får syn på mig och får ett äckligt leende på läpparna. Hon börjar gå mot oss.
"Kolla inte nu" mumlar jag och tittar på William.
Han verkar förstå för han suckar tungt och vänder sig långsamt om. Jag ställer mig bredvid honom och tittar på Jessica.
"Hej!" säger hon med ljus pipig röst.
"Hej" mumlar vi och båda granskar hennes outfit.
Hon ser seriöst ut som en prostituerad. Hon har överdrivet mycket mascara så att klumpar syns. Hon har svart ögonskugga och mycket eyeliner. Jag tittar med avsmak på henne.
"Så, hur mår Felix?" frågar hon spydigt.
"Vet inte" svarar jag kort.
"Vaddå? Har ni gjort slut?" frågar hon och tuggar på tuggummit.
"Sa jag det eller?" svarar jag och låser fast hennes blick.
"Nej, men om Felix hade varit min pojkvän hade jag brytt mig mer om hur han mår" svarar hon och ler bitchigt.
"Märta vi börjar nu" säger William och räddar mig i stunden.
Utan ett ord vänder vi oss om och går bort från blondinen som står och svär efter oss. När vi kommit en bit på vägen vänder jag mig mot William och ler.
"Tack för det" säger jag.
"Inga problem. Men du borde inte låta henne hacka på dig sådär."
"Amen vad fan ska jag göra? Hon är inte så jävla lätt att handskas med när det gäller privata saker. Jag har inget försvar när det gäller det."
"Men då borde du sluta prata med henne. Vänd ryggen om och låtsas som om du inte hörde" fortsätter William.
Jag stannar upp och tittar på honom.
"Du vet att jag inte kan det. Hon vet saker som inte jag vet om min familj. Du vet fan inte hur det känns" säger jag.
"Du har rätt. Det vet jag inte. Men jag vet att du är stark och att du kan klara det" säger han och ler.
Jag nickar bra och går förbi honom mot mitt klassrum.
"Vi ses sen!" ropar han efter mig.

Jag lägger stressat in böckerna i skåpet och låser det snabbt.
"Varför så stressad?" frågar Elin som just fått upp sitt skåp.
"Jag ska träffa Felix, och jag har glömt min mobil så måste hinna tills han slutat" svarar jag snabbt innan jag ger henne en ursäktande blick.
Jag letar med blicken bland folk som strömmar förbi. Plötsligt får jag syn på Lovisa. När vi får ögonkontakt vinkar jag åt henne att komma.
"Hej!" säger hon glatt och ger mig en kort kram.
"Hej, vet du vart Felix är?" frågar jag samtidigt som jag letar med blicken.
"Ja, han har varit ganska nervös hela lektionen. Han har försökt smsa dig men du har inte svarat!" säger hon och ler bekymrat.
"Jag är ju så jävla fucked up i mitt huvud så jag glömde såklart mobilen hemma" suckar jag och gör någon gest med handen. "Hursomhelst, vart gick han?"
"Till biblioteket" svarar hon och ler mot mig.
"Tack så mycket, men jag ringer dig sen!" säger jag och skyndar iväg från folkmassan.
Jag hämtar andan när jag kommit till en lucka i strömmen och fortsätter mot biblioteket. Det är folktomt på biblioteket, om man bortser från den snygga killen som sitter med mobilen i handen. Jag ler lite innan jag börjar gå mot honom. Han håller mobilen i handen och set ser ut som han läser någonting. Han ser sammanbiten ut vilket gör mig så nervös.
"Hej" säger jag och försöker låta glad på rösten.
Felix tittar upp, men jag möts inte av ett leende utan bara en tom blick. Okej, nu börjar han skrämma mig.
"Har det hänt något?" frågar jag och går ett steg närmare.
Felix ställer sig upp och går fram till mig. Han drar in mig i en kram och jag andas in lukten av Felix.
"Hej" viskar han.
Det är något som är annorlunda med Felix. Det ser jag. När vi släppt kramen tittar han ner i golvet och suckar.
"Felix, har det hänt något?" frågar jag.
Han tittar upp på mig och drar nervöst handen genom håret.
"För i sånna fall vill jag veta. Jag ser ju att det är något!" säger jag.
"När hörde du senast från Jocke?" frågar han istället.
Jag tittar lite irriterat på honom.
"Felix, svara på min fråga!" säger jag, kanske lite väl vasst.
Han nickar och biter sig i läppen.
"Men för att jag ska kunna svara på din fråga, måste jag veta svaret på min" svarar han och tittar mig rakt i ögonen.
Jag känner mig förvirrad. Har Jocke någonting med detta att göra?
"Söndag kväll" mumlar jag och tittar på Felix.
Han drar efter andan och vände sig långsamt om och börjar gå fram och tillbaka. Det syns att han tänker.
"Felix vad är det?" säger jag med darrande röst.
"Vad sa han till dig?" frågar han och stannar upp mitt i steget.
Han har ryggen mot mig och jag börjar få kalla kårar. Vad är det som händer?
"Märta, vad sa han till dig?" frågar han igen.
Jag öppnar munnen för att berätta.

"Hallå?" svarade jag i telefonen.
"Märta, är det du?" andades personen ut på andra sidan.
"Jocke? Varför ringer du klockan tio på kvällen?!" sa jag förvirrat.
"Märta, jag har någonting jag måste berätta för dig" sa han och började andas snabbare.
"Först vill jag ha svar på en fråga eller två. Varför har du inte ringt? Varför är du aldrig hemma?" sa jag surt.
"Snälla, jag har inte så mycket tid..." sa han men samtalet avbröts.

Felix står nu vänd mot mig och tar ett djupt andetag.
"Kom" säger han och tar min hand. "Vi går ut."
"Felix? Vad är det som händer?" frågar jag förvirrat och drar motvilligt ut min hand ur hans.
Jag har saknat honom något sjukt, men nu känns det som om det var mycket bättre när han inte var här.
"Märta..." börjar Felix men jag avbryter honom.
"Snälla bara berätta!" säger jag och höjer rösten.
"Det är inte så jävla lätt!" säger han upprört och tar ett steg närmare mig.
Jag backar skrämt och tittar undrande på Felix.
"Vad är det som inte är lätt?" frågar jag lugnt.
"Att berätta. Om jag berättar, vilket jag måste. Så kommer det liv aldrig mer bli sig likt" svarar han och drar nervöst handen genom håret.
Jag tittar oförstående på honom men börjar undra om han är otrogen mot mig.
"Felix, vad har du gjort?" säger jag och känner hur tårarna klumpar ihop sig i halsen.
Felix vänder blicken mot mig och får stora ögon.
"Det är inte som du tror!" säger han och håller upp händerna till försvar.
"Men va fan är det då?!" säger jag högt.
Felix blundar och tar ett djupt andetag.
"Jocke är död."