Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 32.

Det var killarna som knackade på, till min förvåning. Jag kan höra deras röster från hallen där jag sitter i soffan. Jag reser mig upp för att gå och hälsa, även fast jag inte känner dom som dom är idag är det fortfarande samma killar som för tre år sen.
När jag kommer ut i hallen ler både Oscar och Omar mot mig.

"Hej Märta! You looking good." Säger Oscar som ger mig en kram först. Jag skrattar till och kramar honom tillbaka.

"Tack Oscar. Roligt att se dig, det var ett tag sen." Säger jag när vi drar ifrån och han nickar med en rynka mellan ögonbrynen.

"Alltför länge sen." Säger han och jag ler. Omar kramar mig sen och jag kollar över axeln på honom och undrar för en sekund vart Ogge är. Jag tittar på Felix som redan har ögonen på mig och drar långsamt ifrån Omar. Omar ler mot mig och jag ler tillbaka. Han rufsar till mig i håret och jag skrattar.

"Du är dig lik." Säger han. Du med Omar. Felix kollar på mig med ett litet, knappt märkbart leende. Jag känner mig fortfarande lite generad över att ha varit så på honom. Felix stänger dörren och jag tänker precis fråga vart Ogge är när Oscar tar ett djupt andetag.

"Jag tror Ogge sitter fast i tunnelbanan. Han behöver eventuellt skjuts från T-centralen." Säger han och Felix suckar.

"Jag fixar det." Mumlar han och börjar sätta på sig ett par skor. Jag bara står och tittar på honom medan Oscar och Omar går in i lägenheten, uppenbart vana vid Felix's lägenhet. Felix reser sig upp och kollar på mig samtidigt som han drar till sig en jacka.

"Jag kommer strax, okej?" Säger han och jag nickar. Han lutar sig ner, lägger handen mot min kind och kysser mig mjukt, vilket känns förvånade bra. Han tittar mig i ögonen innan han vänder sig om och försvinner ut genom dörren. Jag står kvar någon sekund innan jag vänder mig om och går in i lägenheten. Både Oscar och Omar sitter på varsin sida om köksbordet och pratar. Jag slår mig ner på kortsidan och killarna tystnar.

"Hur mår du Märta?" Frågar Omar och jag tittar på honom. Jag ler och nickar.

"Jag mår bra. Jag menar, jag har mått bättre, men..." säger jag med ett skratt men nickar åter igen. "Men jag mår bra."

"Behandlar Felix dig bra?" Frågar Oscar plötsligt vilket får mitt hjärta att klappa lite hårdare. Jag bara stirrar på honom.

"Va?"

"Han har inte skadat dig?"

"Nej, absolut inte. Varför skulle han göra det?" Frågar jag förvirrat. Felix skulle aldrig skada mig, han sa det för mindre än 10 minuter sen. Oscar gnuggar sina händer och slänger ett öga på Omar som ser lika osäker ut som han själv. Oscar tittar ner i bordet och tar ett djupt andetag.

"Efter att du blev skjuten gick Felix in i någon sorts depression. Han började ta medicin för att dämpa sin ADHD vilket ledde till att han fick depression, enligt doktorerna..." börjar Oscar berätta och jag bara stirrar på honom, oförmögen att säga någonting. ADHD...?

"Medicinen gjorde honom inte bara deprimerad..." fortsätter Omar. "Den gjorde honom... mer retlig, mer aggressiv mot allt och alla. Han isolerade sig i flera veckor, ingen kunde få kontakt med honom. Vi försökte få ut honom ur hans rum, jag vet inte hur många gånger, tills han tillslut gick med på att följa med till sjukhuset för att hälsa på dig. Sedan den dagen lämnade han aldrig din sida. Han har mått riktigt dåligt dom senaste åren. Ibland trodde jag till och med att han var självmordsbenägen."

Jag bara stirrar rakt framför mig. Det här låter inte alls som Felix. Jag kollar på Oscar. Han verkar märka hur ovetande jag ser ut och hans ögon växer långsamt men märkbart. Innan han hinner säga något mer öppnas ytterdörren.

••••

Jag spolar toaletten och ställer mig framför spegeln. Jag nickar mot mig själv, försöker övertyga mig själv och samla mod. Jag sätter upp håret i en tofs och drar handen över min kind. Jag har fortfarande svårt att känna igen mig själv, även fast det var två månader sedan jag vaknade. Jag har ännu svårare att känna igen Felix och killarna. Det är som om dom är helt nya personer, både utseende mässigt och personligheterna. Jag suckar och trummar pekfingret mot det kalla handfatet. Jag sköljer snabbt av händerna med kallt vatten och tvekar en sekund vid dörren innan jag låser upp och kan höra tevens brus från vardagsrummet. Jag går in i köket och öppnar skåpet till vattenglasen.

"Märta, allt okej?" Hör jag Felix fråga och jag tar skakigt ner ett av glasen och stänger skåpet.

"Ja." Svarar jag och fyller det med vatten. Jag sveper hela glaset i ett enda andetag. Jag ställer ner glaset och drar häftigt efter andan. Jag slänger en blick på ugnsklockan. 23.47. Jag drar handen över munnen och går mot vardagsrummet. Felix sitter med fötterna uppslängda på bordet och ena armen ligger över ryggstödet på soffan och när jag kommer in kollar han på mig.

"Felix?" Säger jag och han nickar. Med hjärtat i halsgropen går jag mot honom med självsäkra steg. Jag sätter mig bredvid honom och han rätar på sig genom att ta ner fötterna från bordet och luta sig framåt. Han lägger handen på mitt lår och tittar mig i ögonen.

"Vad är det?" Mumlar han och ljudet från teven stör mina tankar. Jag kollar ner på hans hand som ligger på mitt lår, och lägger märke till hur fina hans händer är. Jag tittar upp på honom igen och flyttar mig närmare. Jag harklar mig och rynkar lätt ögonbrynen.

"Jag vill ha sex." Säger jag och kollar honom i ögon. Han öppnar munnen en aning och börjar smeka jeansen på mina ben.
"Är du säker?" Frågar han och jag bara kollar på honom.

"Är inte du?" Svarar jag. Han skrattar till och nickar. Jag ler mot honom och slickar mig om läpparna. En lättnad fyller min kropp men nervositeten tar över snabbt.

"Jag älskar dig." Säger Felix menande och lägger båda händerna om mitt ansikte. Jag tar tag om hans handleder och ler så att jag visar tänderna.

"Jag älskar dig." Säger jag och han ler innan han kysser mig.