Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 20

"Mamma?" säger jag.
"Märta" säger hon och går fram till min säng och utan tvekan kramar mig.
Jag andas in doften av henne och känner några tårar som rullar ner för mina kinder. Jag kramar henne hårt innan vi släpper kramen. Jag ler mot henne och torkar bort tårarna. Jag vänder min blick till Felix. Han ler snett mot mig och går fram till sängen.
"Hej där" säger han och kramar mig.
Jag drar in doften av Felix och plötsligt kommer allt tillbaka till mig.

"Det är svårt att förklara..."
"Jocke är död..."
"Dom heter Lukas och Dan..."
"...men jag dödade Alex..."
"Jag ville aldrig skada dig, men det kanske är bäst om vi...."
"Felix, nej..."
"Jag vet att detta är svårt, Märta..."
"Stanna..."
"Det var han som dödade min bror..."
"...men det kommer bli våldsamt..."
"Snälla, jag ber dig..."
"Lukas är här på Värmdö..."
"Du är helt jävla otrolig Felix..."
"Baby everything is so over done..."
"Ända till universums slut och tillbaka..."
"...släppa mig ur siktet..."
"Dags att vakna nu, Märta."

Jag flämtar till. Felix drar ifrån och kollar oroligt på mig.
"Märta, vad är det?" frågar mamma och hugger tag i min hand.
Jag försöker dra in luft för att svara men min hals har snört ihop sig. Jag försöker skrika, inte heller det går. Jag sätter handen för halsen och försöker andas. Jag känner hur det börjar svartna framför mina ögon. Innan det blir helt svart hinner jag ser tre ansikten. Annika's, mamma's och Felix's.

"Vi förlorar henne!"
En blixt går igenom min kropp så att hela jag börjar skaka. Ännu en blixt träffar min kropp. Jag lyfter från marken en kort sekund innan jag landar med en duns. Blixt efter blixt träffar min bröstkorg. Plötsligt börjar det pipa någonstans i fjärran. Regelbundet. Jag hör mina andetag. Men dom är inte normala. Som om jag andas genom tuber. Jag öppnar långsamt ögonen. En rund lysande lampa träffar mina ögon. Jag rör ögonen åt sidan. Silhuetter går förbi. Långsamt, som i slowmotion. Jag tar ännu ett andetag.
"Hon tillbaka!"
Jag blundar och andas ut. Jag föreställer mig trädgården. Mina fötter i gräset, molnen i himlen, blommorna i träden, fåglarnas sång, vinden som fläktar mig i ansiktet.
"Märta, kan du höra mig?"
Jag öppnar ögonen och får se Annika's ansikte. Jag känner inte igen henne. Hon har inte ett leende på läpparna som hon brukar. Istället har hon en orolig rynka mellan ögonbrynen.
"Felix..." viskar jag fram.
"Det är okej, Märta. Felix är utanför" säger hon.
"Jag måste träffa honom" viskar jag och tar, tag i hennes arm.
"Inte idag" säger hon bestämt och tar tag i min hand.
Jag blundar och tar några andetag.
"Hon klarar sig" säger någon i bakgrunden.
"Jag går ut och berättar för dom att hon klarar sig" säger Annika och lämnar min sida.
En doktor tar hennes plats. Han har glasögon och lite vitt fjun till hår på huvudet.
"Vad hände?" frågar jag.
"Ditt hjärta stannade, Märta. Hur känner du dig?" svarar han.
"Jag har ont" viskar jag.
Smärtan i bröstet känns fortfarande från blixtrarna som träffade mig.
"Det går över, men just nu ska du bara vila dig, okej?" svarar han.
"Okej" säger jag och nickar.
Jag sluter ögonen och innan jag vet ordet av det sluts jag av konstiga drömmar.

När jag vaknar ligger jag i sängen inne på mitt sjukhusrum. Jag drar handen över mitt bröst och kvider till. Jag sätter mig mer upp och sträcker mig efter alvedonen och vattenglaset Annika lämnat kvar. Mina händer är darriga när jag sätter tabletten mot mina läppar och fångar den med tänderna. Jag för glaset mot munnen och tar en klunk. Jag sväljer och vattnet rinner mer i min hals. Jag ställer tillbaka glaset och sätter handen för huvudet. Allt kom tillbaka. Varenda minut, varenda sekund. Jag måste träffa Felix. Dörren öppnas och Annika kommer in.
"Annika, jag måste träffa Felix. Nu" säger jag.
Annika ler sammanbitet.
"Tyvärr Märta, du får vänta tills imorgon" säger hon.
"Jag kan inte vänta tills imorgon!" protesterar jag.
Annika suckar och skakar på huvudet.
"Du blir tvungen."

Jag vaknar upp med huvudvärk. Inte så konstigt, med tanke på gårdagens upplevelser. Jag sätter mig upp i sängen och tittar på klockan. Hon är 13.09 och allt är lugnt. Dörren öppnas och Annika kommer in.
"Hej Märta. Hur mår du?" säger hon.
"Bra, ont i huvudet bara" svarar jag.
"Okej, sjukgymnasten är här. Hon kom inte igår, på grund av incidenten" säger hon och ler olyckligt.
Jag nickar. Annika ställer dörren på vid gavel. In kommer en tjej i kanske 40 års åldern. Hon ler soligt mot mig och kommer fram till sängen.
"Hej Märta, mitt namn är Veronica" säger hon och skakar min hand. "Så det vi kommer göra idag är att du ska försöka röra på tårna, okej?"
Jag nickar.
"Du kan redan röra armar och huvud, vilket är normalt. Det är oftast benen som är ur funktion och behöver tränas upp" berättar hon.
Jag nickar ännu en gång.

Dörren öppnas och Felix kommer in.
"Felix!" säger jag.
"Märta, vad hände? Du bara försvann" säger han och kommer fram till sängen.
"Felix, jag tror jag minns allt." säger jag.
Felix bara tittar på mig.
"Allt kom tillbaka. Jag minns allt du sa, allt vi gjorde, precis allt!" säger jag.
Han höjer en ögonbrynet.
"Precis allt?" frågar han.
Jag börjar bli osäker på vad han menar.
"Ja, eller... Jag tror det" svarar jag.
"Då kanske det är dags att berätta att han som sköt dig kom undan. Han lyckades smita" säger han och tittar bort.
"Men, Annika sa att dom tog honom?" protesterar jag.
"Dom tog fel kille" svarar Felix.
"Så den som vill se mig död är fortfarande där ute?
"Dom. Det är inte bara Lucas " rättar han mig.
"Hur många? frågar jag efter en stund, häpen över informationen.
"10, kanske mer" svarar han osäkert.
"Är du seriös?" säger jag och stirrar på honom. "Så nu är det över 10 personer som vill se mig död? Jag kan lika gärna hamna i koma hela livet."
"Säg inte så" säger Felix och hoppar närmare. "Förstår du vilket helvete jag haft utan dig?"
Jag biter nu i läppen och tittar ner i sängen.
"Förlåt, jag skulle inte tagit upp det" säger jag och tittar upp på honom.
"Du behöver inte be om ursäkt" mumlar han och skakar på huvudet.
"Men jag förstår inte. Hur kan det ha blivit fler? Har han typ samlat ihop hel grupp för att döda mig?" frågar jag oförstående.
"Inte direkt. Han har alltid haft dom med sig, bara det att dom aldrig visat sig. Dom har spionerat på oss hela tiden. Efter olyckan också. Dom vet att du vaknat" säger han.
Jag ryser och drar efter andan.
"Men jag tror inte dom kommer ge sig på dig nu. De skulle inte våga. Dom väntar förmodligen tills du blir utskriven" säger Felix men det får inte klumpen i min mage att försvinna. Tvärtom.