Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 29

Jag vaknar upp till ljudet av Felix's snarkningar. Det är faktiskt ganska gulligt, han snarkade aldrig förut - innan jag blev skjuten. Han ligger nära mig, hans mage tryckt mot min rygg med armen om min midja. Värmen från hans kropp har smittat av sig på mig. Jag letar försiktigt efter hans hand under täcket och kramar om den. Jag känner hur han långsamt kramar tillbaka vilket får mig att le lite. Jag blundar igen och lyssnar till hur hans snarkningar tonar ut. Jag drar upp våra hopflätade fingrar mot min mun och lämnar små kyssar på hans hand. Han tar ett djupt andetag då han kramar om mig hårdare. Jag känner hans andedräkt mot min nacke och en känsla av trygghet sköljer över mig. Jag ritar små cirklar på hans hand och fortsätter ner på hans arm.

Jag bestämmer mig för att kliva upp och försöka fixa frukost lagom till Felix vaknar. Jag måste göra någonting för att visa hur tacksam jag är över att ha honom. Jag tar närmaste tröja och drar på mig den, sen jag smyger ut genom dörren. Innan jag stänger den kollar jag på Felix, som fortfarande sover och ler.
Eftersom jag är helt ny i det här köket vet jag inte riktigt vart allting finns, men jag antar att jag får göra mitt bästa. Jag börjar med att öppna kylen och tittar, av vana längst ner. Förut åt jag alltid frukt och bär till frukost, men Felix verkar inte ha det så jag rynkar bekymrat ögonbrynen. Jag försätter leta med blicken efter något att äta, men ser ingenting som är speciellt frestande.

"Godmorgon." Hörs en morgontrött röst bakom mig och jag vänder mig om. "Vad gör du?"

"Åh, hej. Ehm, jag tänkte göra frukost... Men du har ingen frukt så då visste jag inte riktigt vad jag skulle göra... Jag är inte säker på vad du ville ha så..." Svarar jag ganska tyst och kollar på Felix. Hans hår är rufsigt, men det passar honom lika bra som när han fixat sig. Han är bar på överkroppen och har ett par gråa mjukisbyxor på sig. Jag slår generat ner blicken och sväljer hårt. Det är som om vi inte känner varandra, men ändå står varandra så nära. Det är en konstig känsla som inte går att beskriva.

"Finns det ingen frukt?" Frågar han och kommer närmare mig. "Jag sa ju åt idioterna att köpa det."

Med idioter måste han mena Oscar och Ogge. Omar är ju fortfarande i Göteborg så det kan omöjligt varit han som låg bakom det här. Det skulle inte förvåna mig om det var Oscar som glömde bort  att köpa frukt.
Felix suckar och kollar på mig.

"Förlåt... Jag ville att du skulle känna dig som hemma så jag bad dom köpa frukt, eftersom jag vet ju hur mycket du älskar det... Men så fuckar dom allt." Mumlar han och får ett förtvivlat ansiktsuttryck. Jag blir rörd av omtanken och det faktum att han kommer ihåg hur det var innan allt hände.

"Du behöver inte be om ursäkt." Säger jag och kommer på ett passande ordspråk. "Det är tanken som räknas."

Felix ler lite då han kollar på mig genom luggen av hår som fallit framför hans ögon.

"Jag ska ta en dusch. Om du vill får du gärna göra kaffe, för annars kommer jag vara grinig hela dagen." Säger han med ett kort skratt och jag ler.

"Mer än gärna."

Att göra kaffe borde väl inte vara så svårt? Man lägger i ett kaffefilter, sen de malda bönorna och sen kokt vatten och sen sätter man igång den. Jag tror jag gjort rätt när jag trycker på startknappen och maskinen börjar bullra. Nu är det bara att vänta. Jag går runt lite i köket men blir snart uttråkad och fortsätter mot mitt rum. Jag stannar tvärt utanför badrumsdörren. Jag hoppas på att få höra Felix's röst sjunga, såsom han alltid gjorde förut. Men det ända som hörs är vattnet från duschkranen. Besviket går jag mot mitt rum för att byta om till mina egna kläder istället för att gå runt i Felix's. Han har förändrats så mycket. Förut var han den killen som alltid skulle skoja till allt och lätta upp stämningen. Men nu har han blivit mer den tystlåtna och tillbakadragna personen som helst håller sina tankar för sig själv. Eller så är han fortfarande ovan med att jag är tillbaka. Jag vet inte.