Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 6

Jag suckar och drar in honom i en kram. Felix suckar i kramen och borrar in sitt huvud i min nacke. Jag kramar honom och pressar ihop ögonen.
"Det kommer orda sig" viskar jag.
Dörren slås upp och jag drar långsamt ifrån Felix. In kommer Daff med Kat och Omar efter sig. Jag tittar frågande på dom och sedan på Felix. Han tittar nervöst mot dom och tar min hand.
"Felix, du får prata med Oscar. Han lyssnar inte på oss" suckar Daff och går fram till oss.
"Ni får faktiskt lösa det här innan det blir för stort" säger han sedan och kollar på Felix.
"Som om det inte redan är det.." mumlar Felix och tittar ner i golvet.
Jag tittar på honom och kramar hans hand hårdare. Han tittar upp på mig och ler svagt. Jag biter ihop och nickar.
"Du borde prata med honom" säger jag och ser in i hans ögon.
Felix nickar och släpper min hand.

Jag sjunker ner på golvet igen och strax efter sätter sig Kat och Omar sig ner bredvid mig.
Daff går fram och tillbaka.
"Så, hur går det med kärleksparet?" frågar Kat för att pigga upp stämningen.
Jag ler och tittar ner på mina händer.
"Det funkar bra" svarar jag och tittar upp på henne.
"Vad roligt! Jag har aldrig sett Felix såhär. Det märks att han älskar dig. Det gör det verkligen" säger hon och ler.
Jag nickar och ler tillbaka.
"Vi har gått igenom tårar. Bara blod och svett kvar då" säger jag och både Omar och Kat börjar skratta.
"Vad för sorts tårar?" frågar Kat.
"Sorg tårar, och glädje. Eller jag har gått igenom tårar, vet inte om Felix har det" säger jag och ler.
"Det har han säkert. Om ni typ har bråkat är jag säker på det. Han skulle aldrig klara av att förlora dig" säger Kat och ler.
"Värst vad du vet mycket om Felix's känslor!" säger jag och skrattar.
"Ja, man lär sig snabbt av dom här killarna" säger hon och sträcker sig mot Omar och rufsar till han hår.
"Ey! Mitt hår!" säger han och Kat skrattar.
Jag ler mot Omar och tittar upp på Daff.
"Hur länge har dom varit borta?" frågar jag.
Daff stannar och kollar på mig. Sedan på klockan.
"En kvart" svarar han och börjar gå igen.
"Tror du dom reder ut det?" frågar jag och tittar ängsligt på honom.
"Det tror jag helt säkert!" säger han och nickar. "Dom är så pass stora nu så, dom klarar det där!"
Jag fnissar lite och tittar mot dörren. Jag suckar och lutar huvudet mot väggen. Sluter ögonen och vilar en stund. Bara låta tankarna försvinna en sekund och bara vara. Jag måste prata med killarna och höra hur det är.
"Vart ska du?" frågar Kat och tittar upp på mig.
"På toa" ljuger jag och börjar gå mot dörren.
"Igen?!" frågar Daff.
Jag vänder mig om men fortsätter att gå framåt och nickar. Jag öppnar försiktigt dörren och tittar till vänster. Ingen där. Jag tittar till höger och ser Ogge, Oscar och Felix sitta mot varsin vägg längst ner i korridoren. Jag stänger dörren och börjar gå mot dom. Felix sitter och stirrar på sina händer medans Oscar tittar trött på honom.
"Hej" säger jag försiktigt och sätter mig bredvid Felix.
Oscar tittar på mig och ler snabbt. Jag tittar på Felix som fortfarande tittar på sina händer. Dom ser knappast ut att ha löst det direkt. Jag tittar på Ogge som ler försiktigt. Jag vänder mig mot Felix igen.
"Kan vi prata?" frågar jag.
Han nickar och spänner käkarna. Oscar tittar på mig och jag tvingar fram ett leende. Felix ställer sig upp och ger Oscar en blick, som jag omöjligt kan tyda.
"Kom" säger jag till Felix och tar hans hand försiktigt.
Han kramar den och vi börjar gå långsamt i korridoren. När vi kommit en bit bort från Oscar och Ogge tar jag ett djupt andetag.
"Så?" säger jag mjukt.
"Så?" säger Felix lite drygt och tittar på mig.
"Har ni löst något?" frågar jag och flätar ihop våra fingrar.
"Inte precis, men jag vet inte hur jag ska förklara för honom hur jag tänker, för han förstår ju inte" säger han och vänder blicken fram.
"Men du måste få honom att lyssna då. Och du måste lyssna på honom. Annars kommer det ju aldrig gå, eller hur?" säger jag och stannar honom.
Felix vänder sig mot mig och tittar på mig. Han nickar långsamt. Jag ler och ger honom en kram.
"Tack" viskar han.
Jag släpper kramen.
"För vad?" frågar jag och lägger min hand mot hans kind.
"För att du alltid finns här och stöttar mig. Jag tror inte jag hade klarat mig så långt utan dig" säger han och ler gulligt.
Jag vet inte vad jag ska svara så jag kysser honom istället. Han besvarar och drar min kropp närmare, som han alltid gör vilket får mig att bli alldeles varm. Jag ler i kyssen och placerar min andra hand på hans andra kind. Långsamt lämnar jag hans läppar och ser honom djupt i ögonen.
"Jag kommer alltid stötta dig Felix. Hur svårt du än har det, kommer jag alltid finnas här för dig" säger jag och blinkar.
Felix ler och kysser mig igen. Efter det står vi bra i varandras armar i vad som känns en evighet. Jag älskar Felix's kramar.
"Lös det här nu så vi kan gå vidare" säger jag och lossar mitt grepp om honom.
Felix tar min hand och nickar.

Jag släpper Felix's hand och placerar min på dörrhandtaget.
"Lycka till" säger jag innan jag trycker ner och öppnar dörren.
"Märta! Vi blev oroliga för en sekund" säger Kat och går mot mig.
"Jag stötte på killarna bara" säger jag och ler.
"Har dom kommit någon vart?" frågar Daff nyfiket.
Jag skakar på huvudet och tittar på Omar som står bredvid Kat.
"Men jag pratade lite med Felix och han sa att han skulle försöka få Oscar att förstå utan att bli sur på honom" säger jag och Daff nickar.
Tio minuter går.
20 minuter går. Jag suckar och gäspar.
"Trött?" frågar Omar och ler.
"Mhmm" mumlar jag.
Då öppnas dörren och killarnas skratt fyller rummet. Jag vänder huvudet mot dörren och öppnar munnen.
"Så ni har löst det nu?" hinner Daff före.
Dom nickar glatt och ler. Felix lägger en arm om Oscar.
"Ni kan kalla oss Foscar igen" säger han.
Jag gör puppy face och tittar på Felix.
"Vad hände med Melix?" frågar jag.
"Älskling, Melix kommer alltid finnas" säger Felix och slår sig ner bredvid mig.
"Du föresten, vill du sova över hos mig idag? Mina föräldrar ska iväg och då blir det bara du, jag och Dante" fortsätter han.
"Sure, men påminn mig om att säga det till min mamma annars flippar hon ur" säger jag och ler mot honom.
"Nu får det vara nog! Killar ni måste öva mer nu så upp och hoppa med er!" säger Daff och klappar händerna två gånger.
Killarna flyger snabbt upp och springer bort för att göra sig redo.