Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 16

"Märta, vad du än gör ikväll så får du inte släppa mig ur siktet. Okej?" säger Felix och tittar mig i ögonen. Jag nickar bara. Jag får knappt fram ett ljud, min hals har tjocknat upp och jag känner mig lite yr. Klänningen jag har på mig är tajt och klämmer ihop mina lungor så jag knappt kan andas. Jag vet inte vad planen är. Det ända jag vet är att jag ska vara med Felix och vad som en händer ska jag inte släppa honom med blicken. Men jag vet vilka som ska med. Jag och Felix såklart, sen William, Oscar, Ogge och Max. Vi ska göra precis som dom säger och vi fick inte ha några vapen med oss lyder Lukas order. Jag har svårt att tro att Felix är obeväpnad. Och om jag nu har rätt, vilket är en ganska skrämmande tanke, vad kommer då Lukas göra? Det knackar ganska brutalt på dörren och jag skyndar mig ut i hallen för att öppna. Utanför står Oscar och Ogge, helt dyngblöta av regnet som för tillfället öser ner. Jag stiger åt sidan så dom kan komma in och klä av sig. Plötsligt hörs ett skott.

Jag vaknar upp i min säng. Solen skiner och fåglarnas kvitter hörs utanför. Jag sätter mig upp, långsamt. Jag tittar runt i mitt rum. Det ser annorlunda ut. Allt är prydligt och allt står i ordning. Senast igår såg det ju ut som en svinstia? Vänta, vad hände igår egentligen? Vad hände efter pistol skottet? Jag sträcker mig efter mobilen som ligger på nattduksbordet. Jag ha fått ett missat samtal från Felix. Jag tittar på klockan och ser att den är kvart över tio, men när jag tittar på datumet så spärrar jag upp ögonen. 13/6?! Snabb som en pil for jag upp ur sängen och ner för trappan. I köket sitter mamma med sitt vanliga morgon kaffe och läser dagens tidning. Mamma tittar förvånat upp på mig.
"Hjälp vilken fart du kom med då!" säger hon och skrattar till.
Hörde jag nyss rätt? Min mamma skratta?
"Vad är det för datum idag?" frågar jag och tittar på henne.
"13" svaret hon kort och återgår till sin tidning.
Jag suckar.
"13 vad?"
"Juni" svarar mamma trött.
"Men va? Hur kan det vara 13 juni? Har det gått en månad sen Jocke dog?" frågar jag och tittar förvånat på henne.
Mamma rynkar ihop panna och skakar på huvudet.
"Vad snackar du om?" fråga hon.
"Men hallå?! Mordet på Jocke? Min bror!" säger jag och känner hur rädslan fyller min kropp.
"Vad det någon som sa mordet på Jocke?" säger en röst bakom mig.
Jag vänder mig om och får se Jocke stå i dörröppningen. Jag bara gapar och stirrar på honom.
"Jocke?!" utbrister jag.
"Ja... Yey, det är jag" säger han skämtsamt och gör gester med händerna i luften.
Jag bara stirrar på honom och tar några steg fram. Jag sträcker fram handen mot hans ansikte och lägger den mot hans kind. Han kollar lite skrämt på mig.
"Märta, har det hänt något?" frågar han, mer oroligt.
"Nejdå, allt är perfekt" säger jag och ler stort.
Utan något mer sagt går jag förbi honom och upp på mitt rum. Ett leende är fastklistrat på mitt ansikte när jag byter om till ett par ljusblå jeans shorts och en vit magtröja med pieceteknet på. Jag sminkar mig snabbt och tar tag i mobilen. Jag springer ner för trappan och sätter på mig mina vita converse.
"Vart ska du?" frågar Jocke som står i hall öppningen.
I handen håller han en macka.
"Till Felix" svarar jag och ler stort mot honom.
"Okej, hälsa" säger han och ger mig ett leende innan han vänder om och går tillbaka till köket.
Jag ringer upp Felix och som vanligt går ungefär tre toner innan han svarar.
"Hey guuurl!" ropar han.
"Hej Felix, måste du skrika?" frågar jag och skrattar.
"Yes, men för att rätta dig så skrek jag inte" säger han.
"Whatever, är du hemma?"
"Yes."
"Kan jag komma? Måste berätta en grej. En ganska sjuk grej faktiskt."
Jag skrattar till.
"Wow, vad har du nu gjort lilla gumman?" säger han retsamt.
"Men sluta" suckar jag men jag lovar att han hör mitt leende.
"I'm waiting for you" säger han med sexig röst.
Jag fnissar och lägger på. Allt har bara varit en dröm. Ingenting av det här har hänt. Jocke lever, Felix är ingen mördare och allt är som vanligt igen. Men jag måste bara få prata om drömmen med någon. Så jag bestämmer mig för att prata med Felix först.

Jag knackar på och fixar till håret lite. Då jag inte plattat det är det vågigt och ovanligt vackert. Plötsligt kommer allt som hänt den senaste månaden tillbaka till mig. När vi var på grönalund, när killarna var i Norge och Finland, skolavslutningen... Jag ler. Allt annat har bara varit en dröm. Dörren öppnas och Felix's soliga leende syns.
"Hej där.... Wow" säger han när han tittar på mig uppifrån och ner. "Vad har du gjort med min flickvän?"
Jag skrattar när han drar mig intill sig. Jag lägger mina händer runt hans nacke och ler. Felix ler men hans leende försvinner snabbt och han ser allvarligt in i mina ögon.
"Dags att vakna nu, Märta."

Jag slår upp ögonen och andas häftigt. Jag kan inte höra något annat än mina andetag som blåser i öronen. Jag tittar runt i rummet men det starka ljuset tvingar mina ögon att stängas. Jag försöker få upp handen till ögonen men känner hur trött jag är. Smärtan i huvudet gör så ont att jag stönar till och pressar ihop ögonen. Min hörsel börjar långsamt komma tillbaka och jag kan höra röster prata utanför dörren. Jag försöker höra vad dom säger. Jag förstår nu att jag ligger på ett sjukhus. Jag har en vit filt över mig och babyblåa sjukhus kläder på mig. Lukten är avgörande också. Jag vänder huvudet mot dörren. Glaset är frostat vilket gör att man bara kan se skuggorna gå förbi. Handtaget trycks ner och en ung tjej med blont uppsatt hår, grön vita sjukhus kläder och en mapp i handen. Hon ler mot mig och går fram till sängen. Hon drar ut stolen och sätter sig bredvid mig. Hon tar tag i min hand och ler.
"Jag heter Annika och det är jag som har sett till dig under den tiden du har varit sjuk. Jag förstår precis om du känner dig förvirrad eller rädd, men jag ska förklara allt. Du har legat i koma i 3 år. Kommer du ihåg någonting?" frågar Annika.
Va. Men vänta lite, backa bandet. Koma? I tre år?
"Eh... Nej, eller jo... Men allt är så suddigt..." säger jag med hes röst. Den låter annorlunda och den känns okänd.
"Det är helt okej, men jag kommer ställa några frågor till dig nu, bara för att vi ska se vad du kommer ihåg och vad du inte kommer ihåg, okej? Sedan kommer jag förklara allt" säger hon med vänlig röst och ser uppmanande på mig.
Jag nickar försiktigt så att huvudet inte ska röra sig allt för mycket.
"Vet du vem du är?"
Frågan är obehaglig.
"Ja, Märta Karlsson" svarar jag.
"Bra. Vet du hur gammal du är?"
"Jag var 15 så jag måste väl vara 18 nu?"
"Du fyller 19 nu i december, Märta."
Wow, 19. Jag är alltså myndig. Jag nickar och massa tankar börjar fylla mitt huvud.
"Du verkar komma ihåg personliga saker och vem du själv är, men nu ska jag säga några personer som har varit dig nära. Om du känner igen namnen så får du berätta vem personen är och hur personens relation är till dig, okej?"
Jag nickar ännu en gång.
"Viktoria Karlsson."
"Min mamma."
Annika nickar.
"Benny Karlsson."
"Min pappa."
"Joakim Karlsson."
När jag hör hans namn går någonting sönder inuti mig.
"Min bror, han blev mördad för en veck... Jag menar tre år sen."
Annika nickar men fortsätter eftersom det är ett känsligt ämne.
"Anna Karlsson."
"Min lilla syster."
"Mycket bra. Det var din familj, eller hur?"
Jag nickar.
"Jag har ett par namn till och det är dom som har varit här och hälsat på dig."
Jag nickar och om jag kunde skulle jag rynkat pannan. Vilka skulle hälsa på mig förutom min familj?
"Alicia Söderström."
Jag funderar en stund.
"En tjej i min klass. Vi var bästa vänner."
Annika nickar och noterar.
"Elin Axelsson."
"En annan tjej i min klass. Vi var nära vänner, tror jag."
"Mhm.." mumlar Annika och noterar ännu mer.
"William Törngren."
"En kille i min parallellas klass. Jag minns inte så mycket av honom, men han var en schyst kille" tvekar jag.
Annika nickar. Pennan brinner mot pappret.
"Felix Sandman."
Jag rycker till. Felix Sandman? Felix Sandman...?