Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 21

Jag vaknar med ett namn på mina läppar. Joakim. Jag slår upp ögonen för att möta ett par okända ögon. Rummet är mörklagd och jag undrar varför, men det är inte mörkret som är orsaken till den ilande kylan som kryper under skinnet. Det är dom där ögonen.
"Märta." Säger personen med en hypnotiserande röst och frågar jag vem det är. Ett leende tar form på ansiktet och jag minns plötsligt. Han lägger huvudet på sned & ett elakt skratt lämnar hans läppar.
"Jag tror nog du vet precis vem jag är." Säger han & hans leende försvinner inte ens när jag blundar. Och till och med då kan jag känna hans äckliga närvaro. Jag skriker. Jag slutar inte ens skrika när jag känner någon ta tag runt mina armar för att lugna ner mig, tvärt om. Jag börjar slita och rycka i allt jag kan få tag i.
"Märta, lugna ner dig!" Säger personen bredvid nu och snart känner jag hur fler händer tar tag runt mina armar för att hålla ner mig.
"Släpp mig!" Skriker jag och försöker kravla mig ur sängen när jag inser att det är meningslöst. Jag börjar gråta hysteriskt och vågar inte öppna mina ögon förrän jag hör en enda röst.
"Märta, ta det lugnt!" Säger den och jag slutar tvärt. Jag slår försiktigt upp ögonen. Ansiktet är borta, istället står där den finaste människan jag någonsin sett.
"Han kommer." Viskar jag och Felix kollar oförstående på mig. Händerna omkring mig lättar runt mina armar när dom inser att jag lugnat ner mig. Jag tittar förtvivlat in i Felix's ögon men han verkar inte förstå vem jag pratar om.
"Felix..." Gråter jag och lägger armarna om honom för att dels krama honom men också för att berätta det som ingen annan får veta.
"Lucas kommer." Viskar jag.