Lost

0.4

●Stacey's perspektiv●
Jag sprang från bilen snabbt till det enorma lägenhetshuset som Jack bodde i. Jag tryckte in koden och en litet knappade ljud hördes innan jag kunde öppna glasdörrarna och gå in.

Våning 12. Jag tittade upp mot trapporna men vände mig lika fort mot hissen som jag tog upp till våningen där Jack bodde.

När jag väl kommit upp letade jag på dörrarna och hittade Jacks namn på en av dörrarna i svart trä längst in.

Jag ringde på dörrklockan och väntade på att han skulle öppna, vilket han inte gjorde. Jag suckade och kände istället om dörren var låst. Nope.

Jag tittade lite försiktigt in i den stora hallen och klev sedan in där jag drog av mina skor och jacka innan jag gick längre in i lägenheten som jag tidigare inte varit i.

"Jack?" Ropade jag i hopp om svar men det enda som hördes var svagt ljud av tv.

Som jag trodde. När jag kom in i vardagsrummet fann jag Jack sovandes i soffan.

"Hallå?" Jag satte mig framför honom på vardagsrumsbordet och puttade lätt på hans axel. "Jack? Vakna." Han fladdrade sakta halvt upp sina ögonlock och tittade trött på mig.

"Hur kom du in?" Frågade han med raspig morgonröst och gnuggade sin handflata mot sitt högra öga samtidigt som han satte sig upp.

"Dörren var öppen?"

"Fuck." Han la sina händer över sitt ansikte och tittade hopplöst på mig.

"Vad?"

"Inget jag bara, du vet alla i denna stan tycker ju så mycket om mig. Ingen har säkert tanken på att det hade varit frestande att bara ta död på mig? Bra att glömma låsa dörren...så som jag glömde att det var din födelsedag förra veckan."

"Alltså det är lugnt. Alla har glömt sånt någon gång och det finns ingen som vill döda dig. Lägg av med sånt. Vill du att jag ska gå så att du får sova?" Frågade jag och ställde mig upp.

"Nej-nej-nej snälla, stanna. Jag måste...rensa tankarna. Ge mig 20 minuter, jag ska bara byta om så går vi ut och gör något." Sa han bedjande och drog ner mig till bordet igen. Jag nickade och han reste sig upp från soffan som jag istället satte mig i.

***

Jag tittade på Jack som hela tiden satt och snurrade på sin kopp samtidigt som han med med jämna mellanrum tittade ut genom fönstret täkt av vattendroppar från regnet.

"Jack?" Jag satte handen över hans kopp vilket stoppade honom från att fortsätta snurra på den, men hans blick slets inte ifrån fönstret. "Jack! Seriöst?" Hans blick träffades av mig i någon sekund innan den var tillbaka på samma ställe som innan.

"Mm." Var det enda som jag fick till svar.

●Jack's perspektiv●
Idag var en sådan dag. En dag som man bara vill sjunka ner och försvinna. Som tur slipper jag vara ensam. Eller ett tag iallafall. Stacey lovade att följa med till graven idag men jag vet inte om jag vill gå dit längre. Jag vet inte varför men jag har helt ärligt börjat bli rädd för att gå till Lillys grav. Jag försöker att sitta ner och "prata med henne" men det går inte. Det är någon konstig känsla som tar över mig och får mig på tankar som jag dels lovat att inte tänka och inte vill tänka för den delen.

"Hey Jack, varför är du orolig? Har det hänt något?" Jag vände blicken mot Stacey och fuktade mina läppar.

"Jag är rädd." Hon tittade med förstående blick på mig och väntade på att jag skulle fortsätta. "Är det normalt att vara rädd för hennes grav? J-jag kan inte hjälpa det, det liksom bara finns där och säger åt mig att jag skulle legat där istället."

"Det ska du inte. Lyssna. Jag fattar att du är rädd. Jag var rädd för att gå till Connors grav i början. Kommer du ihåg? Det som säger åt dig att du inte är värd att leva är ditt huvud som just nu är fylld med en massa tankar och känslor. Det du är rädd för är inte Lilly utan vad hennes bortgång gör med dig. Vet du vad jag tror att du behöver?"

Jag skakade på huvudet och tittade ner i bordet.

"Kom, jag ska visa dig." Stacey reste sig upp och kort där efter gjorde jag det samma. Vi gick ut från caféet och började promenera. Jag förstod först ingenting, men sen fattade jag precis vart vi var påväg.

Det tog ungefär 20 minuter och nu står både jag och Stacey framför Connors grav. Jag kände tårarna bränna men jag tog ett djupt andetag och höll det inne. Att känna såhär är helt sjukt, jag svär man tror att det är ett skämt. Jag kan dessutom känna en del skuld eftersom att jag inte varit här på nästan ett år.

"Jag är där borta." Sa Stacey och klappade mig på axeln innan hon försvann bort mot en bänk vid grusgången.

"Hej." Viskade jag och satte mig ner på huk framför stenen. "Förlåt, förlåt, på riktigt. Jag är så ledsen att jag gjort dig besviken. Jag vet att du inte ville att jag skulle bli såhär. Tro mig, jag ville inte heller men du måste ändå förstå. Du bara försvann. En sextonåring fylld av sorg och omringad av dåligt umgänge är inte den bästa kombinationen. Jag vet att det inte är någon ursäkt egentligen men...eller jo det är det visst. Det var ju vi mot världen och du bara försvann. Du är min bror, min tvilling, min andra hälft Connor. Snälla hata mig inte. Jag menade inte något illa. Jag lovar. Jag ändrar mig. Jag ska inte göra dig besviken igen. Bara hjälp mig. Du är faktiskt född före mig vilket gör dig till typ storebror. Och storebröder hjälper sina korkade småbröder. Jag behöver dig. Jag är rädd. Jag är rädd för min flickväns grav. Jag vågar inte ens titta på graven. Hjälp mig Connor. Snälla." Mina tårar strömmade ner för mina kinder och jag placerade mina händer för mitt ansikte.

Allt hade varit bättre om jag hade Connor.