Lost

4.3

●Grace's perspektiv●
"Mrs parker?" Jag struntade i att titta på läkaren och vände min blick åt sidan.

"Jag är ledsen..."

"Men snälla, en vecka till. Doktorn, han har en dotter som väntar på honom, ge honom en vecka. En." Doktorn skakade på huvudet.

"Det går inte, tyvärr." Allt jag vill var att slå till honom. En vecka är det så mycket begärt.

"Du kan inte göra så! Det är mord han lever ju fortfarande." Grät jag.

"Nej det gör han inte, inte utan vår hjälp och jag kan inte hålla igång maskinerna längre." Jag sjönk ner längst väggen och doktorn lämnade mig.

"Fan fan fan!" Skrek jag tyst och greppade tag om mitt hår vid hårfästet. "Lilly! Hjälp mig!" Snyftade jag medan jag hysteriskt lät mina tårar leta sig ner för mina kinder. "S-snälla, hjälp Jack!" Jag reste mig upp och gick in genom dörren som ledde till Jacks rum. Att se honom kopplad till en massa maskiner är som att se en helt annan person ligga där. Han är så blek, och ser inte alls ut som min Jack. Jag kröp upp bredvid honom och placerade mitt huvud på hans bröst. "Kom igen!" Viskade jag mot hans t-shirt som jag grep tag i. "Jack, komigen, vi har seriöst två timmar på oss och om du inte bestämmer dig för att vakna så kommer de att döda dig, fattar du?" Jag satte mig upp och tog tag om hans hand.
"Jag vet att du hör mig, så, bara ta tag i min hand, krama den tillbaka." Inget hände...men jag gav inte upp, jag ska få honom att vakna. "Kom igen." Efter bara någon minut ryckte han till, som att han på något sätt försökte och att hela kroppen reagerade.
"Ja...ja, kom igen, du kan detta. Visst?" Jag försökte få honom att reagera igen, men inget hände. Han låg bara där. Helt stilla. I mellan åt la jag mitt öra mot hans bröst för att höra att hans hjärta fortfarande slog då jag blev osäker. "Jack, snälla?" Jag försökte allt jag kunde komma på men inget gjorde någon skillnad. Minut efter minut gick och snart blev 2 timmar till 5 minuter.

~

"Jack, kom igen, j- jag kan ju inte göra detta själv! Bara vakna!.... Snälla." Jag viskade ut de sista och kunde inte hålla mitt hysterika gråtande inne längre. Utan vad jag gjorde var precis de. Började hysteriskt och högljudt att gråta. Jag såg läkarna utanför rummet som visade med händerna att de ville att jag skulle ta farväl. Utan att ha något val, la jag mig bredvid Jack och omfamnade honom innan jag lätt kysste hans läppar. "Du kämpade bra. Det är inte ditt fel, det är mitt, jag hatar mig själv för att jag förstörde ditt liv och jag är så ledsen för att jag orsakat allt detta. Förlåt.  Jag älskar dig. April älskar dig. Du kan inte ana hur mycket hon kommer sakna sin pappa som är världens bästa. Förlåt...-" jag blev avbruten av läkarna som klev in i rummet, jag satte mig upp och tog Jacks hand.

~Lyssna på: purpose- Justin Bieber ~

"Jag är ledsen Mrs Park-..."

"Det är du inte alls, bara säg inget. Monster."
Viskade jag ut och kysste Jacks hand innan jag lämnade rummet. Jag hann inte långt innan jag stannade. Jag tänkte och försökte sortera intryck i min hjärna. Vänta...nej. Nej nej nej nej nej nej nej..
Inte förens nu förstod jag, inte förens nu förstod vad som faktiskt precis hände.

"Han är borta." Viskade jag och tittade ut i ingenstans.

"Är allt okej?" Frågade någon som la sin hand på min axel.

"Han är död." Flämtade jag och placerade min hand på min panna.

"Vem? Du kanske borde sätta dig ner?" Jag slog bort personens hand från min axel och lutande mig fram med mina händer stödjandes på mina knän.

"Jack är död."

●Okänds perspektiv●
Jag kände hur de plötsligt blev svårare att andas. Hur jag inte fick någon luft och hur viljan till att fortsätta kämpa försvann för en sekund. Jag kunde inte. Jag ska inte kunna heller. Detta ska inte vara möjligt. Jag ska inte ens kunna tänka. Varför tänker jag. Vänta, är jag död? Nej det kan jag ju inte vara. Men dem har kopplat ur mig, det är därför jag knappt kan andas. Andas jag ens? Paniken inom mig började spridas då hela min kropp som jag inte känt på veckor började krampa. Jag ville skrika men det var så gott som omöjligt. Jag vill inte detta. Jag skulle försökt mer innan. Mitt huvud omfattades av kramperna och hela jag kändes som något som var påväg att explodera.

Det var som att jag gav mig själv en käftsmäll, jag bestämde mig.

"Jag ska inte dö." All kraft inom mig, en kraft som legat gömd tills nu antar jag då jag inte känt den innan, kom fram. Allt kaos inom mig som jag inte kunnat uttrycka samlades till en punkt.

Jag tänker inte dö.

●Grace's perspektiv●
"Grace!" Där stod jag. Med all sorg vällande över lilla mig. Med tusen saker att ta in. Men en miljard saker att försöka lista ut och hantera. När jag hörde de. Skriket. Rösten. Den rösten som, tillhör...

Omöjligt. Nej.
Det...det är omöjligt.