Lost

4.2

~Två månader senare~
●Grace's perspektiv●
Sekunder blev till minuter. Minuter blev till timmar. Timmar blev till dagar. Dagar blev till veckor... och, veckor blev till månader.

Hur otroligt sakta tiden har gått går inte att beskriva med ord. April frågar varje dag. Mamma, var är pappa? Mamma, när kommer pappa hem? Och jag svarar: Pappa kommer hem snart.

Visst hon är 4 men hon är inte dum. Jag har tagit med henne till sjukhuset några gånger men hon blir bara orolig när hon märker att Jack inte pratar eller rör på sig. Hon frågar om han är död. Såklart säger jag nej men hon vägrar tro mig.

~

"April, kom hit nu och ät." Ropade jag för kanske elfte gången.

"NEJ!" Jag suckade och gick mot hennes rum.

"April snälla, Mamma är jättetrött, bara gör som jag säger." Bad jag och lutade mig mot dörrkarmen.

"Bara för att jag är hungrig." Fnös hon, jag orkade inte ens bli arg utan lät henne bara gå förbi mig.

"Tack." Jag följde med henne in till vardagsrummet där hon skulle äta för att inte vägra.

"Du är dum." Mumlade hon och skrapade upp lite ris på sin sked.

"Varför är jag det?" Frågade och jag satte mig i fåtöljen bredvid soffan.

"För att du ljuger." Muttrade hon utan att möta mig med sin blick som hon hade fast i tv-skärmen.

"April, jag ljuger inte för dig."

"Jo, det gör du visst. Du sa den andra dagen att pappa skulle komma hem nu. Men jag ser ingen pappa?!" Jag suckade och satte mig bredvid henne.

"Förlåt. April, jag vet inte när pappa kommer hem, kanske nästa vecka eller veckan efter de. Han måste bli frisk först, eller hur?" April tittade med en gråtfärdig blick på mig innan hon satte sig i mitt knä.

"Jag saknar honom." Jag kramade om henne.

"Han kommer snart hem hjärtat, jag lovar."

2 månad har gått, April saknar sin pappa. Jag saknar min sambo. Jacks föräldrar saknar sin son. Stacey saknar sin bror. Vi saknar vår Jack.

Julen är precis över. Det skulle varit en bra jul. Men det blev inte det. Det kändes som att det fattades något hela juldagen. Vilket det också gjorde. Men alla höll humöret upp för Aprils skull. Man kan ju tro att det är lugnt men det är det Inte. Tiden börjar bli knapp. Vaknar inte Jack upp från sin koma inom en månad så kommer läkarna att stänga av maskinerna som hjälper hans hjärta att slå. Det stressar mig. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Jag får bara sitta och titta på tills något händer, vilket det inte gjort på två månader. Två månader utan Jack har varit helt förfärliga. April lyssnar inte, det enda hon vill är att sitta vid fönstret och titta ut i hopp om att få se Jacks bil för att sedan kunna springa till hallen och vänta på att han ska komma in genom dörren och krama om henne.

"Mamma?" Jag rycktes ur mina tankar och tittade ner på April.

"Varför gråter du?" Jag torkade bort mina faktiska tårar som jag inte märkt och skakade på huvudet.

"J-jag vet inte, ät upp nu." Jag lyfte ner April från mitt knä och gick mot badrummet. Jag tittade mig i spegeln och studerade mitt alldeles för trötta ansikte innan jag bröt ihop och skönt ner mot golvet. Jag satt och stirrade in i kakelväggen utan att lägga en endaste tanke på att resa mig upp. Tomheten i mig blev bara större och större för varje dag, och min April glider ifrån mig. Jag har alltid vetat att hon är pappas flicka men aldrig har det varit så tydligt som nu. Det gör ont, jag känner mig inte tillräcklig.

"Mamma. Din mobil!" Ropade April efter en stund, Jag spärrade upp ögonen och sprang ut från badrummet. I hallen låg mycket riktigt min telefon och vibrerade.

"Hallå?" Svarade jag och gick in i köket.

"God kväll, är det Mrs Parker jag talar med?"

"Ja, det är jag, Grace Parker." Well inte än men snart.

"Ja, jag har dåliga nyheter." Mitt hjärta stannade, han är död. Min Jack lever inte, var det enda jag kunde tänka på.

"Jag är rädd att Jack Parker inte kommer klara fighten, hans kropp är för svag. Jag är ledsen Mrs Parker, det finns inget jag kan göra, jag kan vänta några timmar till så att du kan komma hit men ikväll kommer jag att stänga ner maskinerna, jag beklagar." Min mobil föll ur min hand och allt jag var omringad av bara förvandlades till en tjock dimma. Mina knän träffade de svarta trägolvet. Är det såhär det slutar? Är det över nu? Jag struntar i mig själv totalt. Men April? Var det såhär hennes barndom skulle bli? Nej absolut inte. Och Jack. Min underbara finaste älskade Jack. Han förtjänar inte detta. Aldrig att han förtjänar något sådant här. Skuldkänslor välde över mig. Detta är mitt fel. Om jag hade hållit mig bort från honom så hade vi aldrig börjat umgås, vi hade aldrig haft sex på den där festen.

Jag hade aldrig blivit gravid och hade aldrig behövt blanda in Jack i mitt problematiska liv. Han hade inte behövt ta hand om mig och eller skapa ett liv med mig. Aldrig hade han behövt bli involverad i mitt familjedrama. Min mamma hade då inte lagt av skottet som skulle avgöra hans framtid.

Det är mitt fel.

Det är mitt fel.

Det är mitt fel.

Det är mitt fel att Jack är död.

Det är mitt fel...