Lost

3.0

●Jack's perspektiv●
"Så varför slog du honom?" Jag blängde surt på polismannen framför mig och la armarna i kors.

"För att han är en äcklig jävla idiot."

"Passa språket Parker, vad är den egentliga anledningen." Jag suckade och droppade attityden.

"Han våldtog min lillasyster." Polismannen tittade på mig med höjda ögonbryn.

"En våldtäkt är en stor anklagelse." Jag drog mina händer över mitt ansikte och suckade.

"Ja? Tror du på fullaste allvar att min lillasyster skulle säga att hon blivit våldtagen om det inte var så?"

"Nej, men utan bevis så kan jag inte döma honom."

"Nej men du kan göra en jävla anmälan, och sen kan du låta mig gå." Han reste sig upp samlade ihop sina papper.

"Förhöret är slut, ta tillbaka honom." Sa han först riktat till mig och sedan till vakten bredvid mig som hårt greppade tag om mina handleder.

Tillbaka i de kala rummet, också min nuvarande plats att spendera timmar i.

"Förlåt Grace." Mumlade jag och blinkade bort tårarna i mina ögon.

●Grace's perspektiv●
Jag gick mot receptionen och en kvinnlig polis mötte min tårfyllda blick.

"Kan jag hjälpa dig?"

"Ja, öm, Jack Parker? När kommer han bli släppt?" Kvinnan klickade i något i sin dator innan hon vände blicken tillbaka till mig.

"Är du anhörig?" Jag nickade och drog bort en tår från min kind.

"Ja, jag är hans sambo."

"Han kommer att hållas i minst 24 timmar till."

"O-okej, tack." Jag vände om och gick ut till parkeringen där jag satte mig på en bänk och bröt ihop. Mina tårar rann ner för mina kinder i rädsla för att min Jack inte blir släppt. Jag klarar mig inte utan honom. April som just nu är hos sin farmor -Jacks mamma- klarar sig inte utan Jack heller.

●Jack's perspektiv●
Efter att ha tillbringat ytterligare nästan 8 timmar i den enformiga tråkiga cellen öppnades dörren.
"Saknat frihet Parker?" Sa polismannen som varit den enda jag haft kontakt med på nästan två dagar.

"Lite kanske." Mumlade jag och satt kvar på golvet.
"Kom igen kompis, hon väntar på dig." Jag sköt upp blicken och mötte polismannens blick.

"Vadå, är jag fri? Du sa ju minst 24 timmar?" Han nickade.

"Du är fri." Jag reste mig upp och gick med honom ut genom korridoren.

"Gör inget dumt nu." Jag skakade på huvudet och öppnade dörren som ledde ut till receptions-salen. Där på en stol längst bort vid utgångens stora glasdörrar satt Grace, iklädd en av mina hoddies, svarta jeans och grå Uggs. Jag log och hennes blick vändes sakta upp från golvet och mötte min. Jag gick mot henne & hon kastade sig i min famn när vi möttes på mitten av den stora salen som det satt ett tjugotal människor i.

"Fan jag rädd jag var." Mumlade hon mot mitt bröst.

"Det är lugnt, allt är bra." Jag torkade bort hennes tårar som strömmat ner för hennes kinder och kysste sedan hennes läppar mjuk och kärleksfullt.

"Lova att inte göra om det där." Mumlade hon mot mina läppar.

"Jag lovar."

***

Pappa som hämtar upp oss från stationen sa inte så mycket. Han skjutsade oss hem, inte till oss utan hem till mamma och pappas hus där April och Stacey var.

Samtidigt som jag är arg på Adam är jag arg på Stacey. Jag sa till henne att inte gå hem, att inte va med honom men jo de var ju ingen fara. Och titta vad som hände. Hon kunde gjort så att jag fick fängelse? Eller så att Adam en dag skadade henne ännu mer.

Grace gick ner till källaren också känt som mysrum hos oss där Mamma och April befann sig. Pappa gick in till sitt kontor och jag lämnades ensam i hallen.

"Jack." Hörde jag Stacey som jag vägrade att titta på. Jag tog av mig mina ytterkläder och gick in till köket med Stacey efter mig.

"Jack!" Snyftade hon och jag vände mig irriterat om.

"Vad?!" Hon hoppade till av min reaktion och satte sig ner.

"J-."

"Nej! Säg inget. Bara gå." Avbröt jag henne.

"Förlåt, jag skulle lyssnat på dig." Jag suckade.

"Ja, ja det skulle du. Jag varnade dig och du struntade i mig totalt. Stacey jag kunde åkt in?!"

"J-jag, vet inte vad jag ska säga?! Jag kände mig älskad och jag litade på honom, Snälla var inte arg."

"Jag är inte arg...jag är besviken Stacey." Viskade jag och lämnade köket då en tanke slog mig.

Kan det vara mitt fel. Jag lät ju henne gå, och Jag kämpade inte för att hon skulle stanna.