Lost

2.5

●Jack's perspektiv●
"GRACE?!" Ropade jag och reste mig upp från sängen. "Grace?" Sa jag lågt och tog mig ut till köket där jag fann en lapp ligga på köksön.

Är och handlar, snart tillbaka/ Din Gracie ♡

Jag suckade och la ner lappen.

"Varför är du alltid borta när jag behöver dig?"

Deprimerad, det är rätta ordet för vad jag är. Vad ska jag säga? Flashbacks från min tid med Lilly blir allt fler. Nervositet kommer framkrypandes på grund av de faktum att jag och Grace ska ha barn om ca 1 månad. Ångest för om jag kommer klara att vara pappa. Min lillasyster är tillsammans med en psykopat och jag har ingen idé på hur jag kan stoppa hans plan med att ta över hennes liv. Allt detta resulterar i en jävla massa tankar som jag måste men inte kan hantera vilket får mig att vilja kräkas. Grace föräldrar ska vi inte snacka om. Hennes mamma är sjuk i huvudet, hennes pappa är en idiot, och inte minst hennes bror som är snäppet mer psykopat än Staceys pojkvän.

"Jack? Jag är hemma!" Hörde jag Grace ropa när ytterdörren öppnats och sedan stängts igen.

"Jack?" Jag struntade i att svara och satt istället tyst i soffan i vardagsrummet och stirrade in i väggen.

"Jack, älskling?" Grace satte sig bredvid mig, hon placerade sina händer på mina kinder och tvingade mig att möta hennes blick.

"Jack?" Jag skakade på huvudet och lät en tår leta sig ner för min kind.

"Förlåt." Mumlade jag och Grace pressade sina läppar mot mina.

"Det är okej." Hon strök bort mina tårar och jag drog in henne i en kram.

"Det är okej, vi mot världen, right?" Viskade hon och jag nickade.

"Vi."

Min Grace och jag mot världen.

***

"Är du säker på att du är okej Jack?" Frågade mamma ännu en gång.

"Ja, så okej man kan vara." Sa jag och promenerade fram och tillbaka i sovrummet vilket jag gjort hela samtalet med mamma.

"Okej, bra, Men du är helt säker? Du vill inte att jag ska komma?"

"Nej, det är okej, jag är säker."

"Okej, hur är det med Grace?"

"Bra, hon har ganska ont i ryggen bara."

"Hälsa henne, jag måste gå älskling."

"Oh, okej mamma, hejdå."

"Hejdå mitt hjärta." Jag tryckte av samtalet och lutade mig mot väggen.

"Grace?"

"Ja?"

"Mamma hälsade!"

"Okej, hälsa tillbaka!"

Jag gick ut i hallen och såg Grace köra med barnvagnen fram och tillbaka.

"Hur går det?" Log jag trött och lutade mig mot väggen med armarna i kors.

"Bra."

"Får jag bara fråga? Vad exakt är det du gör?" Grace blängde på mig och ryckte sedan på axlarna.

"Inget, bara testar...du?"

"Mm?"

"Jag är rädd." Min blick sköts upp och jag tittade Grace.

"Nej, baby! Du behöver inte var rädd. Jag är med dig hela tiden, varje dag."

"Lovar du?" Jag nickade och gick fram till henne.

"Jag lovar."

"Du lämnar inte mig va?"

"Va?! Nej! Grace, jag lämnar inte dig, jag och du mot världen, kommer du ihåg? För alltid!"

"J-ja, förlåt, jag är bara så rädd att bli ensam."

***

-lyssna på: Talk me down. Troye sivan-
~2 veckor senare~
Jag och Grace har inte gjort så mycket dem senaste veckorna. Dels för att Grace inte pallar, hennes rygg går snart av som hon så fint beskrev de. Jag har inte viljat gå ut så hon har fått tvingat ut mig. Allt jag har velat göra är att sitta inne i vår lägenhet och stirra in i en vägg. Men alla tunga känslor börjar sakta att släppa. Eller jag har fått tvinga mig själv till att inte tänka så mycket och istället göra saker med Grace. Vilket fått dem att släppa.

"Jack!" jag öppnade mina ögon då jag råkat somna på soffan.

"Vad?!" Gnällde jag trött och tittade på klockan, 21.04, och ändå trött. Ibland känner jag mig som en 5-åring. Vaknar 8 på morgonen utan vilja och somnar tidigt precis lika ovilligt.

"Hon kommer nu." Andades Grace när jag kom in i köket.

"Aldrig! Det är två veckor för tidigt?!" Utbrast jag i panik.

"Håll käften!" Skrek hon mot mig och greppade tag om min tröja med tårar i ögonen.

"Seriöst! Jag klar inte detta!" Flämtade hon och jag återhämtade mig så snabbt som möjligt från min chock.

"Jo, du måste. Du klarar detta." Jag kysste hennes panna och hjälpte henne ut till hallen.

***

Plötsligt stannade hela min värld upp.

Grace grepp om min hand släppte, och bara ett ljud hördes.
Ett litet hysteriskt skrik.

April.