Lost

1.9

●Jack's perspektiv●
Jag satte mig upp i sjukhussängen och såg Grace sova i fåtöljen bredvid mig. Jag log och beundrade hennes skönhet tills jag kom tillbaka till verkligheten. Vad gör jag här?

Jag försökte komma på varför men inget dök upp i min hjärna.

"Jack!" Jag vände mig om och såg en sköterska komma in i rummet. "Vad bara att du är vaken!" Jag förstod inte vad hon pratade om. Jack?

Vem är Jack?

Jag tittade noga i rummet igen men det var bara jag och Grace här.

"Är det något fel?" Frågade hon.

"N-nej, jag bara undrar. Vem är Jack?" Hon tittade förvånat på mig.

"Jag kommer tillbaka snart." Jag ryckte på axlarna och väntade, och när hon väl var tillbaka, var hon inte ensam. 2 läkare hade hon med sig.

"Hej, jag är Doktor Swan. Kan du tala om för mig vad du heter?" Sa han med frågan sådär pang på. Jag hann knappt tänka.

"Jag heter...-" Jag avbröt mig själv. Vad heter jag?

"Nå?" Jag skakade oroligt på huvudet.

"J-jag vet inte... Vad jag heter." Läkaren -doktor Swan- la sin hand på sin panna och skrev sedan ner något i sitt block han hade i handen.

"Detta är värre än jag trodde."

***

"Känner du igen henne?" Sa doktor Swan för femtioelfte gången och pekade på Grace.

"Ja?"

"Berätta vem det är." Jag suckade. Är detta något jävla förhör?

"Hon är min flickvän? Nöjd?" Sa jag otåligt.

"Okej bra, hur gammal är du?"

"22?"

"Bra, vad heter du?"

"Jack, du har sagt det ett antal gånger nu."

"Okej och hur känner du dig i bröstet?"

"Bra, eller, det gör ont i vissa rörelser annars är det bra." Frågorna verkade aldrig ta slut. Jag fick säkert 20 andra dumma frågor om hur, min bil såg ut, var jag bodde, vad min familj hette i efternamn och så vidare. Onödiga frågor. De satt i säker 2 timmar och gick igenom de nödvändiga delarna i mitt liv som jag inte kommit ihåg. Mitt minne har faktiskt sakta kommit tillbaka efter det, det enda positiva med att sitta och prata med en tråkig medelåldersman i 2 timmar som kändes som 2 år. Nu vill jag hem.

●Grace's perspektiv●
Man kan tycka att det skulle räcka nu. Men nej. Såklart inte. Jack låg dock inte i minikoma så länge. 1 och en halv vecka lite drygt. Under denna tiden så har jag spenderat min tid i Jacks rum och hemma oss hans föräldrar då dem inte ville att jag skulle vara själv.

Jag förstår inte hur han kunde tappa minnet. En av läkarna anser att det berodde på chocken av skottet. Någon annan trodde att det berodde på att hans kropp la av helt. Och någon annan något annat.

Jag tror ingenting. Jag är bara glad över att han kom ihåg mig. Det jag är dock rädd för är att komma hem. Alla tavlor på honom och Lilly.

Kommer han att komma ihåg henne? Kommer han att komma ihåg Connor? Kommer han att komma ihåg sitt förflutna över huvud taget?